Rapport frånen isolerad

De senaste dagarna har jag legat utslagen av något slags jävligt virus. Jag har inte fått något professionellt utlåtande, men jag finner det väldigt coolt att självdiagnoserna mig med Grissjukan.

Idag vaknade jag klockan 7.00 av att Doris hoppade ner från sängen och morrade. Hon skyddar sin mor, hon Doris. Där låg ett hatbrev.

DET LUKTAR SOPOR I HELA TRAPPHUSET stod det på lappen. Vem fan gör sig besväret att stiga upp klockan 7.00 för att konstatera att det luktar sopor i trapphuset, gå in till sin lägenhet, ta fram ett skrivblock, riva ut en sida, skriva ner budskapet, gå upp för alla 6 trapporna i jakt på den skyldige. Men det finns rättvisa.Vi bor nämligen högst upp, + att våran granne mittemot hade ute precis lika mycket sopor, och det bör nämnas att hon är vuxen.
Hursomhelst väckte detta en vrede i mig som fortfarande fördunklar mitt sinne. Vad är felet med att knacka på och säga sitt ärende direkt till personen i fråga? Det känns så 80-tal att skicka en lapp. Ett tips, skicka en brevduva, låt oss för guds skull gå bakåt i utvecklingen. Och jag lovar, jag lovar att jag aldrig mer ska vara så sjuk att jag inte orkar gå ut med soporna. Världen kan faktiskt gå under. Det här handlar om allvarliga saker.

Och jag lovar. Ser jag en lappjävel till ska jag bränna ner det här huset till grunden. Det är ett löfte.