När man måste tänka på sommaren för överlevnaden

33 minusgrader. 33 stycken isande, brännande, skärande minusgrader. Det är inte meningen att vi ska leva här. Utan välfärden hade vi aldrig överlevt. Jag nästan önskar att vi hade stannat i fattigdomen, tagit förnuftet till fånga och traskat neråt kontinenten. Nu får man stå sina förfäders kast, enfaldig och plikttrogen som man är.

Dagen har varit rent ut sagt förjävlig, eller den har varit okej men jag är på gnällhumör. Jag har svettats inomhus hela dagen, öppnat fönster som andra gått och stängt. Elementen har dundrat av kokande vatten, så högt att man inte kan höra sin egen röst. Jag tappade totalt bort mig själv där i oväsendet och svettattackerna.

Imorgon ska jag springa till apoteket och köpa Absolut Torr. Det är till att medicinera sig själv när alla andra är så frusna och ömtåliga. Det är inte mig det är fel på, det är alla andra. Jag tror nästan att jag har förstört min alldeles nya ullkofta, den kommer i alla fall aldrig mer bli sig lik. Jag hade en klänning utan ärm under och inte fan kunde jag sitta därmed gropigarmarna. Jag tål inte att se fanskapen så jag valde att uthärda värmen i koftan.

Som om det inte var nog, våldade jag och M oss på spinning. Jag ville ta livet av mig hela passet och lätt skruvarna sitta lösa på cykeln i förhoppning om att jag skulle ramla av, och åtminstone bryta lårbenshalsen, men icket. Men nu är det gjort, och när det väl är gjort, då känner jag mig som han, herr Gud.

Smörj i ansiktena med smöret människobarn, och läpparna med späcket. Då ska ni se att ni klarar er. God Natt

Bara 150 dagar till sommaren.