Two or three percent of the population. YEAH

Gjorde nyss ett personlighetstest. Brukar hata sådana VeckoRevytest. Men det här gillade jag, det här är på riktigt :P
Speciellt reslutatet.

Like the other Idealists, Champions are rather rare, say two or three percent of the population, but even more than the others they consider intense emotional experiences as being vital to a full life. Champions have a wide range and variety of emotions, and a great passion for novelty. They see life as an exciting drama, pregnant with possibilities for both good and evil, and they want to experience all the meaningful events and fascinating people in the world. The most outgoing of the Idealists, Champions often can't wait to tell others of their extraordinary experiences. Champions can be tireless in talking with others, like fountains that bubble and splash, spilling over their own words to get it all out. And usually this is not simple storytelling; Champions often speak (or write) in the hope of revealing some truth about human experience, or of motivating others with their powerful convictions. Their strong drive to speak out on issues and events, along with their boundless enthusiasm and natural talent with language, makes them the most vivacious and inspiring of all the types.

Fiercely individualistic, Champions strive toward a kind of personal authenticity, and this intention always to be themselves is usually quite attractive to others. At the same time, Champions have outstanding intuitive powers and can tell what is going on inside of others, reading hidden emotions and giving special significance to words or actions. In fact, Champions are constantly scanning the social environment, and no intriguing character or silent motive is likely to escape their attention. Far more than the other Idealists, Champions are keen and probing observers of the people around them, and are capable of intense concentration on another individual. Their attention is rarely passive or casual. On the contrary, Champions tend to be extra sensitive and alert, always ready for emergencies, always on the lookout for what's possible.

Champions are good with people and usually have a wide range of personal relationships. They are warm and full of energy with their friends. They are likable and at ease with colleagues, and handle their employees or students with great skill. They are good in public and on the telephone, and are so spontaneous and dramatic that others love to be in their company. Champions are positive, exuberant people, and often their confidence in the goodness of life and of human nature makes good things happen.

Joan Baez, Phil Donahue, Paul Robeson, Bill Moyer, Elizibeth Cady Stanton, Joeseph Campbell, Edith Wharton, Sargent Shriver, Charles Dickens, and Upton Sinclair are examples of Idealist Champions.

Samtal med substans

xxx
- vilket mörker att leva på 1800talet
xx2
- fyfan så hemskt
xx2
- snacka om odör, tvätta underlivet 2-3 ggr året
xxx
- svamp, vad är de
xxx
- pungsvett över nejderna
xx2
- då snackar vi geggveck
xxx
- man kan ju förstå att oralsex inte var lika vanligt då iaf
xx2
- fyfan vilket mörker att greja med en sådan bat
xxx
- haha, geggbat
xxx
- får skrapa fram den
xx2
som en arkitekt, med pensel och spatel

Kines, Japan, stackars lilla barn

Glassbar med rasistiska budskap? Jag är ingen expert. Men det var en söt kines iaf.


Min kompis har en mjukissköldpadda som också heter Kinesen. Någon trendsväng man missat? Är Kines det nya Malin?

?

Satt just och kollade igenom min dator. Hittade ett workdokument med namnet bloggidéer. Öppnade det och hittade dessa rader.

- Finns det inte trådlöst här?
- Här, vad tror du, det bor bara cp:n i det här huset.

Jag har ingen aning om vart detta kommer ifrån, men jag kan höra mig själv föra konversationen.

Jag har en knarkarfarkost

Idag var vi till Boden. Boden är enda samhället i världen där det går en polis per invånare. Varje gång jag har varit där har jag blivit stoppad av polisen. En gång hände det tre gånger på samma vecka och av samma polis, då frågade jag om han stalkade mig. Han förklarade att så var inte fallet men att min oro var befogad.

Åter till kvällens erfarenhet. Eftersom Boden är en väldigt ologisk och svår stad så körde vi i karavan efter mina föräldrar. Vi var på väg ut mot Dollarstore. Helt plötsligt dyker en polisbil upp bakom oss och slår på blåljusen. Vi stannar till. Två polismän kliver ut och går och blockerar både förardörren och passagerardörren. Jag tittar ut och öppnar dörren till polisen på min sida. Polismannen harklar sig och säger, - vi känner inte igen bilen, ni är inte härifrån. Jag svarar- hahah nej, vi är verkligen inte från Boden. Polismannen kontrar med - men är ni från Norrbotten?
– Ja, vi är från Luleå. Fick lust att dra till med ett spatsiba men jag fann mig inte i stundens hetta.

Polismannen fortsätter med att förklara att de kollar upp skumma typer i området. Den andra börjar klaga på att man inte kan se registreringsnumret men som sagt, hur ska vi veta det säger vi, det är snörök efter vägen. Poliserna opponerar sig inte.

Konstaplarna kollar varken körkort eller blåstestar, efter en stund säger de bara adjö och drar. Jag vet inte vad jag har för fel men varje gång jag pratar med poliser lägger jag på någon Janne Loffe Karlsson attityd. Det går verkligen inte hem så det är inget att rekommendera.

Direkt vi får åka igen ringer min bror. De har stannat 20 meter framför oss och sett hela spektaklet. Polisen hann även fråga om vi var i sällskap med bilen framför, det kändes som om de släppte misstanken om att vi var skumma när vi berättade att det var mina föräldrar. Typiskt att man aldrig får verka farlig.
Min brors kommentar när han ringde för att fråga hur det gick sammanfattar hela historien. - Tro fan ni blir stoppade, din bil ser ju ut som en jävla knarkarbil.

Jag får alltid skydda min bil, även kallad bajsmobilen. Men det känns som om det är omöjligt att hitta ett motargument till detta beskyllande. Rostig bil med rosa motorhuv och tonade bakrutor. Lilla bajsmo kan nog lätt misstas för en knarkarfarkost.

Mirakelmedicin

Årets fynd. Fick den skickad till mig som en pik men nu kan jag inte sluta lyssna. Den är som en liten medicin för ondhet.

Dessa vackra fasadmänniskor

Hade en mycket intressant diskussion med en väldigt kär vän igår. Vi säger alltid så kloka saker tillsammans. Vi myntade begreppet världssanning. Världssanning står för en gemensam uppfattning i världen, i innandömet. På något sätt är det som att generalisera men på ett bra sätt. Ett exempel på något som INTE är en världssanning är att Bamse är en bra förebild. Ibland måste man beskriva det motsatta för att kontexten ska bli begriplig.

Vi pratade även om det mytomspunna ämnet ungdomskärlek. De ouppnåeliga pojkarna som man än idag känner sig liten inför. Estetpojkarna som alltid står framför en tegelvägg och röker med flottigt hår, de finns alltid där på något konstigt sätt, framför en vägg av tegel. Estetpojkarna som alltid belystes av ett filmljus med sepiafilter medan man själv stod ute i det klara och avslöjande Luleåljuset. Vi kände jämt att vi inte hade en chans hos dem. Vi ville ha dem och livet som följde med. Häftiga fester, musik, parkvistelser, fylletatueringar och känslan av att kunna dela eyeliner.

Det konstigaste i den här ekvationen är att vi var helt säkra på att de här killarna ville ha tjejer med samma stil och levnadssätt. Men allt som oftast gick de förbi med blonderade tjejer från samhällsprogrammet, så rent teoretiskt borde vi ha haft en chans.

Svaret kom efter en stund. Det måste vara så att det spädde ut sina liv med dessa flickor, lite som blandsaft. De ville inte ta onödiga risker att bli genomskådade. Det är så det måste vara.

Fast dessa killar var drömmen var vi inte dumma på något sätt. De var fina, de hade tajta jeansjackor och de luktade Daxvax. Men i all sin fasad av frihet och öppenhet var de ändå de mest inskränkta av alla. De var och förblir pojkar som är benägna att göra slut om man lyssnar på Coco Jambo en varm sommardag. Men kan vi förebrå dem, de är trots allt bara pojkar som letar okända stenkakor i backarna på Kupan. Svaret får förbli osagt.

Man får inte äta snor

Som kvinna har man en jävla massa krav på sig, jag betvivlar inte för en sekund att det är likadant för män. Jag har dock inte orkat sätta mig in männens situation eftersom min egen som kvinna tar nog mycket tid och energi. Egentligen är allt detta bara dravel, varför ens jämföra, vi är ju alla människor.

Jag vet inte när jag passerade en gräns för den måste ha varit osynlig. Helt plötsligt börjar folk fråga mig om barn och grejer. Jag är själv ett barn för guds skull, jag hade nyss min första menstruation, vad är problemet? Jag ska inte generalisera, men när jag svarar de frågande människorna ser många ut som om jag just svalt en snorkråka. Blicken när folk kollar lite snett och rullar ett halvt varv med ögonen och drar lite med munnen åt höger. Den minen får jag, en blandning av äckel och oförstånd.

Som kvinna ska man vilja ha barn, det ska vara en av de sakerna man ser fram emot i sitt liv, på samma sätt som kvinnor ska drömma om att en dag bli någons fru. Om man inte vill bruka guds gåva, fruktbarheten, möjligheten att ge nytt liv, är man otacksam. Det här är förmodligen gamla värderingar som lever kvar på något outgrundligt sätt.
Men är det inte så, att det samhället vi lever i idag, har gjort det nog svårt för oss att ta hand om oss själva.

Sila bassäng

Idag ska jag påbörja den långa exkursionen mot en 14-årings kropp, jag ska börja simma.
Efter jobbet bär det av till badhuset med julklappskuvertet från gamfaster i högsta hugg. I kuvertet ligger den obligatoriska femhundringen, så det blir hon som bekostar min nya figur. Kan vara den bästa julklappen någonsin.

Det var egentligen igår som det nya livet skulle börja. Men eftersom jag är jag och tydligen aldrig kan förändras glömde jag naturligtvis badkläderna. Känner jag mig själv, kommer jag inom en snar framtid att få som jag fick berättat för mig igår, jag citerar. ”en massiv ägglossning”.

Igår myntades även begreppet sila bassäng, det heter inte simma mer, det är alldeles för nittiotal. Sila bassäng är 2009 års häftigaste verb. Uttrycket har sitt ursprung i risken att svälja födelsemärken som lossnat från gamlingar. Det gäller att sila så lite som möjligt och hålla barden stängd.

Palt´n

Vad är det med Piteborna och deras besatthet i palt. Det är bara palt, palt och palt. Piteåborna är rent ytliga i sin palthet. Hur kan man vilja ha en geggklump som symbol för sitt samhälle.

Piteborna ser allt som symbolik för palt. Globen är en undermedveten symbol av palt och har skapats till paltens ära. När barn har snöbollskrig har de egentligen paltkrig. I skolan har de inte spädbarn inlagda i formalin, istället har de konserverade paltar från 1700-talet. I grundskolan har barnen inte bara so, engelska, svenska och matte, de har även paltkunskap på schemat. De fostras som tidigare generationer till att bli hjärntvättade i paltspad.

Tydligen finns det även en paltakademi i Piteå och Thomas Holmström använder sin Stanley cup pokal som paltgryta. Piteborna har även mage att utlysa palt till en egen kultur, paltkulturen. Jag slår vad om att namnet Palteria kom på tal när den nya gallerian skulle namnges. Varför döper de helt enkelt inte om Piteå till Palt istället.

Ett fall för Freud

Jag har en fobi. Fenomenet kan om man utgår från betydelsen av spindelfobi nog kallas daggmaskfobi. Jag har även en annan fobi, eller man kan mer kalla det rädsla, och det är att bli våldtagen av en alien. Åter till daggmaskarna. Jag vet att daggmaskarna har ett väldigt viktigt uppdrag här på jorden, de äter blad och grejer och bajsar jord. Med andra ord är det väldigt dumt att önska livet ur en daggmask, men jag har allvarligt talat aldrig dödat någon med uppsåt. Ibland har jag spetsat dem med krok, men det handlar om ren överlevnad.

Maskar är äckliga varelser. Det värsta jag vet är när man håller i dem och de styvnar. Varför ska det göra så? Då råkar man alltid kasta iväg dem och sen ska man behöva vara paranoid att de hamnat i håret eller kapuschongen.

Jag förstår att de vrider och vänder sig när man ska kroka dem, de har väl överlevnadsinstinkt som alla andra, men varför måste de leva om de går av.

När jag gick i lågstadiet byggde vi en sådan där sak, en rätt tunn glasgrej där man kan se olika lager i genomskärning, löv, sand, jord, avfall osv. Där släppte fröken ner maskar och så kunde vi under flera veckors tid följa maskarnas arbete tills allt innehåll förvandlats till jord. Jag lider fortfarande av detta, tror jag hade bänken rätt nära också. Men jag jobbar på min daggmaskfobi. Jag fiskar med mask och jag vill för allt i världen inte vara en sådan tjej som ber om hjälp med att sätta masken på kroken.

Kicki, jag är envisast

Ordet envis har genomsyrat mitt liv. Det är först nu jag har kommit på hur knasigt det är och att envishet inte alltid är något eftersträvansvärt. Jag vet inte hur det kom sig att envishet blev den egenskap jag jämt strävade efter som barn, men jag tror det har något med min tävlingsinstinkt att göra. Ibland när jag tänker tillbaka på min barndom funderar jag på varför jag aldrig hamnade på barnpsyk. Man tycker någon borde ha reagerat när jag klippte av mina vänners ögonfransar och vägrade det mesta eftersom jag och min kusin tävlade om vem som var envisast.

Jag blir nästan bitter när jag tänker på vilken otrolig idrottare jag kunnat bli. Men istället för att drillas som ett kinesiskt/ryskt barn satt man och ritade och blev knepig istället. Kanske lika bra det, jag har grymt svårt för hockeyprogrammetmänniskor.

På tal om ingenting har jag kommit på vad som är det mest intresseväckande hos människor. Härmed slår jag ett slag för integriteten och folk som har vett nog att uppskatta örtsalt.

Luffarschack

Vad är det här för ett spel egentligen. Jag har spelat och spelat i min barndom och det går inte att förlora. Det är en omöjlighet. Jag börjar se ett mönster och det är inte till min fördel.
Helt värde-K.

Äktenskap och rävsaxar

Giftermål. Vad är detta för påfund, bara jag hör ordet ser jag ett fängelsegaller framför mig. Jag har aldrig förstått flickor eller låt oss säga unga kvinnor som hela livet planerar och drömmer om ett romantiskt bröllop, de som ser en bröllopsdag som den potentiellt bästa i sitt liv. Bröllop måste ju ha kommit till som ett sätt att kontrollera människor eller ja kvinnor, det hör man ju bara på ordet, som att dricka gift ungefär. Kärlek kan omöjligt vara ett juridiskt samhörandeskap.

Äktenskap- typ av samlevnad där lagar eller seder oftast reglerar parternas skyldigheter mot varandra och gemensamma barn, oftast mellan man och kvinna i syfte att bilda familj;
Hur sinnesjukt är det inte med ett samhälle där lagar förenklar ett förhållande rent rättsligt. Ska man behöva gå till rådhuset för att säkra sina barns framtid. Vem vill ge sig till någon annan när man kan ha sig själv för sig själv och bara vara med någon annan. Vi behöver inte skövla mer skog för att folk ska ha löften på papper.

Varje gång jag tänker på äktenskap spelas Björn Afzelius låt född fri i min skalle som ett ledmotiv. Det är sjukt jag vet. Men jag har aldrig utgett mig för att vara frisk å andra sidan.

Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården,
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.

Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fågeln, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igen.

Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust..
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.

Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.

Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem.
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.

Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trägård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem.
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.

Allan och Beda. De är från Lycksele.

Idag har jag suttit i en bil hela dagen. Har suttit bak och stirrat så koncentrerat på vägen att jag numera har strumaögon. Dagen har varit en enda stor prövning, jag är nämligen grymt åkrädd och måste hela tiden kolla vad som händer på vägen eftersom ingen chaufför i världen är tillförlitlig. All mötande trafik utgår jag ifrån är med mindre.

I Lycksele lyckades jag med att adoptera jag två stycken filurer. Jag ska aldrig mer gå in på Dollarstore, varje gång jag kommer ut därifrån har jag ytterligare ett djur. Jag är en mycket storsint människa som vill ta hand om allt och alla, i alla fall när det kommer till mjukisdjur.
Det hela började med att jag passerade en mjukisdjurställning och där ser jag Allan hängandes i en prislapp. Han bokstavligen skriker:

- köp mig, köp mig, annars får du olycka i ditt liv.

Jag är ond, men inte så ond att jag lämnar en bedjande varelse. Inte på det hemska, vidriga varuhuset och absolut inte i Lycksele. Okej jag tar honom i handen och går vidare, tänker att en går bra, det är inte så farligt. På väg att leta duschcrème passerar jag en annan ställning och där hänger den lilla apan Beda och kör samma fula trick. Eftersom jag tog mig an Allan kände jag att det inte var mer än rätt att köpa även henne när jag ändå var på gång. Jag vill heller inte riskera ett långt och lyckligt liv. Må jag aldrig gå in på ett barnhem.

Nytt år, fler år på nacken och hår i…

Så var det ett nytt år igen. För några år sedan hade jag som nyårslöfte att aldrig mer ge mig själv ett nyårslöfte. Det är ingen ide, jag har aldrig hållit dem. Jag är numera snart 26 år (inte för att det är någon ålder men jag är inte 19 längre, detta gräver inom mig, okej.) gammal och jag lever fortfarande osunt, någon madonnakropp skådar jag inte heller när jag kollar nedåt. Löften känns som gjorda för att brytas. Man måste leka rebell till och med mot sig själv, annars är det över.

I år ska jag faktiskt införa radikala förändringar i mitt liv. Förändring är bra har jag hört någonstans. Vem bryr sig om rökning, träning och andra mediokra förändringar när man kan kasta tegelstenar istället för småsten.