Äktenskap och rävsaxar

Giftermål. Vad är detta för påfund, bara jag hör ordet ser jag ett fängelsegaller framför mig. Jag har aldrig förstått flickor eller låt oss säga unga kvinnor som hela livet planerar och drömmer om ett romantiskt bröllop, de som ser en bröllopsdag som den potentiellt bästa i sitt liv. Bröllop måste ju ha kommit till som ett sätt att kontrollera människor eller ja kvinnor, det hör man ju bara på ordet, som att dricka gift ungefär. Kärlek kan omöjligt vara ett juridiskt samhörandeskap.

Äktenskap- typ av samlevnad där lagar eller seder oftast reglerar parternas skyldigheter mot varandra och gemensamma barn, oftast mellan man och kvinna i syfte att bilda familj;
Hur sinnesjukt är det inte med ett samhälle där lagar förenklar ett förhållande rent rättsligt. Ska man behöva gå till rådhuset för att säkra sina barns framtid. Vem vill ge sig till någon annan när man kan ha sig själv för sig själv och bara vara med någon annan. Vi behöver inte skövla mer skog för att folk ska ha löften på papper.

Varje gång jag tänker på äktenskap spelas Björn Afzelius låt född fri i min skalle som ett ledmotiv. Det är sjukt jag vet. Men jag har aldrig utgett mig för att vara frisk å andra sidan.

Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården,
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.

Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fågeln, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igen.

Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust..
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.

Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.

Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem.
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.

Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trägård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem.
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.