Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Nu menar jag inte generellt galen, utan galen som i borde låsas in. Jag har haft ett mål, en riktning som jag har strävat mot de senaste sju åren. Nu bryr jag mig inte om det målet och riktningen mer. Det känns tomt ibland. Först trodde jag att jag rent av hade gett upp, att jag blivit en sådan där masatråd som bara följer med livet.
Jag kommer på mig själv med att tänka på kakelugnar och längta efter knarriga trägolv som sticks. Doften av nybakt bröd känns lyxigare än att vara på någon creddig VIP-fest i Stockholm. Jag har inte drivet i mig mer. Att sträva efter ett trendigt skrivbord, en fet appleskärm och vänner med stora glasögon. Jag längtar inte längre efter en titel eller en berömmande hand på axeln för mitt arbete. Jag vill mest bara vara. Dricka kaffe ur min röda bleckmugg med vita prickar.
Vi lär våra barn att prestationer är det som räknas. Vad fint du ritar, vad högt du hoppar, vad söt du är i ditt lockiga hår. Inte undra på att vi blir uppfuckade och försöker förverkliga oss själva genom, ja just det, prestationer. Som om det är jobbet man tänker på när man ligger där på sitt yttersta. Från och med nu. Tänk om, tänk rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar