Idag var jag hurtig och gick till jobbet. Mitt på bron satt en tonårsflicka på huk vid sin cykel. Hon pratade i telefon. Hon skrek och grät så att snoret sprutade. Jag hann tänka hemska tankar. Då hörde jag henne skrika i telefon.
-Men hjulet snurrar inte ens.
Vi är alla olika. Vad är det man burkar säga. Allt är relativt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Underbart! Jag tror att alla känner och vill skrika så om cykelhjulet inte snurrar och man kanske blir sen på morgonen. Det är ju bara det här med att våga. Nu för tiden får man ju inte ens gråta på en begravning. Alla sitter liksom bara och sväljer. Släpp ut sorgen och smärtan!! =)
Skicka en kommentar