En tuta är till för att brukas.

Min sambo hatar att åka bil med mig. Varför? Jo, för att universum alltid beslutar sig för att skicka ut alla blådårar just när jag befinner mig på vägen. Mest är det damer i 55 års åldern. De yngre och äldre kan sköta sig. Men inte 55-åringarna inte. Det borde vara en obligatorisk körkortsomtagning för damer i den åldern. Nåja.

Sist skulle jag hämta upp honom på skolan. Vi hann inte mer än ut från parkeringen innan en kärring körde ut från vänster rakt framför mig. Jag höll in tutan så länge det gick och viftade frenetiskt med armarna. P skämdes och sa att folk i den här stan vet att det är jag när det tutas, eftersom ingen annan ligger på hornet som jag.

Vid Statoil körde en annan dåre ut. Huvudled och fanskapet kör ut 5 meter framför mig, så att jag får bromsa in. Jag tutade igen och skrek att det var bäst för henne att hon tog sig undan för annars skulle jag slita ut henne ur bilen i håret. Sambon tittade ner i golvet med blanka ögon och huvudet sakta skakandes från sida till sida.

Jag har svaret. Hur ska de någonsin lära sig om inte jag säger åt dem. Och varför finns det en tuta på en bil. Jo för att den ska användas. Punkt. Slut.

Nomins och annat löst folk

När jag är ute och kör bil i trafiken känner jag mig mycket ensam.
Är jag den enda människan som kan köra bil i den här stan? Är jag omgiven av nomins? Är alla medtrafikanter kamikazepiloter? Är jag med i ett experiment där någon vill testa hur stort ett tålamod kan bli?