Ninjas

Jag är nog sist med att posta det här klippet, men roligare får man leta efter. Jag hade velat se bildmanuset till denna video. Hur gårond man än är kan man inte hålla sig när man skådar detta.

Emo kid is throwing slo-mo dove at my face.

Karamell och potensgivande medel

På tal om karamell i mitt förra inlägg. Jag kom på att jag måste "tipsa" om en riktigt söt och god liten karamell. En gullig bok utan att vara puttinuttig. Puttinuttigt vill jag inte veta av. Jag läste den här boken i somras på bryggan och jag skrattade så jag trodde att jag skulle dräpas. Den är kanske inget litterärt mästerverk, men den är hjärtlig.

Jag tror att alla som har en förankring till glesbygden känner igen något av alla de detaljer som karaktäriserar Potensgivarna. Jag tror inte jag är ensam om att ha sett människor skölja upp disktrasor och ha underliga rutiner.

Rapport

Nu är det Onsdag. Det har redan hunnit vara en händelserik vecka i mitt lilla liv. Den fina helgen fick sina efterdyningar. UVI:n kom som ett brev på posten. Jag som trodde det var en myt att man ska vara försiktig med att bli kall om rumpan. Jag blir bara mer tant för var dag som går. Som tur är kan man stoppa en lovikavante i trosan och livet leker igen.

Under veckan har vi även hunnit med att få en stalker. Han ringer på vår dörr och rycker i handtaget. Han påstår sig göra en undersökning för unga människor, men det är inget religiöst och han har varken papper eller dator.

Jag och M har köpt träningskläder och skrattat åt rumpor i Lycra. Lycra är inte mitt material, det är då ett som är säkert. På måndag börjar det nya livet.

Igår fyndade jag ett par röda platsrosörhängen. Plast i rött gör mig glad och barnsligt lycklig. Jag samlar på dem som små karameller. I veckan fick jag även mitt efterlängtade string blombord. Dock har jag inga blommor att ha på det och ingenstans att ställa det. Mitt hem är aldrig för litet för 50-tals saker.

Ur min börs har pengar åter rullat till Djursjukhuset. Doris hade inte rävskabb. Nu är hon foderallergiker och måste ha specialfoder. Fodret har ungefär samma kilopris som oxfilé. Det är bara att glömma att unna sig. Tur det är säsong för rotsaker.

Kallsvett och knäck

PO var cool och inspirerande. Som alltid när jag är på dessa författargrejer vill jag bara springa hem och fatta pennan, förändra mitt liv och bli svår.

När PO var 28 år hade han redan gett ut två romaner, samtidigt hoppade han höjdhopp i Jerusalem. Känns rätt knäckande. Dock inser man när någon som är 75 år berättar om sitt liv, hur mycket man ändå kan hinna med. Om man nu får privilegiet att leva. Kanske är de i onödan man ligger i kallsvetten om nätterna. Ja jag vet inte. Det enda jag vet är att latheten är människans värsta fiende.

Tranbär

(Sorgekant på naglarna är det nya svarta)

I helgen har jag haft en DNA-helg. Jag känner mig uppriktigt som en ny människa. Det finns inget som röjer bort stress som en hel dag ute i skogen. På lördag packade jag och far ryggsäcken full av fika och drog till det sedvanliga tranbärsstället.

Det hade fallit lite nysnö så det var svårt att se tranbären. För mina unga ögon gick det utmärkt, men för far som snart börjar bli en belastning var det svårare. Stackarn plockade bara en tredjedel av vad jag hann med.

När vi hade handvärmarstunder hann vi med att spårträna med hundarna. Så var inte oroliga, går någon vild i skogen kommer jag med Doodlan.

Avslutningsvis.
Som min kusin sa, plocka tranbär bör man göra för att känna sig som en människa.

Ikväll ska jag och lyssna på PO Enquist på Kulturens. En Måndag kan vara annat än en skitdag.

Kvinna

Det har förekommit kvinnodiskussioner och meningsskiljaktigheter. Jag har fått frågan. Få höra nu vilka kvinnor du håller högt.

Jag håller alla människor högt, jag håller alla kvinnor högt. Kravet är att man ska stå på jorden med båda fötterna och ha något vettigt att tillföra. Med det menar jag inte att det måste vara något exceptionellt. Det behöver inte vara att man är den första kvinnan att simma över Engelska kanalen eller att man hungerstrejkat i 4 månader. Det kan vara en god hallonpaj, en tröstande hand, en meningsfull sång, en insikt eller ett budskap som håller oss tillbaka från det oäkta.

Här har vi en kvinna. En vettig kvinna. Det hon gör är fan beundransvärt. Inget banbrytande, inget en vettig inte redan visste, men dock något som aldrig kan sägas för många gånger.



Tyvärr måste man logga in för att se klippet. Herregud en tonåring kan ju dö om de ser detta. Jag menar MTV visar ju aldrig något bart.

När ordet vidrigt är lämpligt som rubrik

Jag vet inte om det är jag själv som blir mer och mer uppmärksam, eller om det är världen som blir allt jävligare. Det känns som om man allt oftare får vara upprörd. Arg behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Arghet kan tyda på engagemang och uppmärksamhet, även om det kan uttrycka sig på ett tonårsaktigt sätt. Hellre arg än läsandes Jotexkatalogen under fläkten, rökandes en cigarett, klagandes på ej nedfällda toalettsitsar.

Jag försöker ha ett fågelperspektiv. Jag försöker vara en sådan som inte bara läser de lokala nyheterna. Jag försöker att vara en sådan som inte tycker att en överkörd igelkott i Gällivare är mer värt att rapportera om, än könsstympning. De miljontals föräldralösa barnen. Torkan som direkt riskerar att ta flera miljoner människors liv. De naturkatastrofer som händer var och varannan dag, även där det inte befinner sig européer och amerikaner.

I relation till det känns problem som skolmat, löner, fallskärmar och vidriga politiker som en avlägsen ring på vattnet. Men det är dock problem som inte hade behövts finnas. Det är problem som kan försvinna.

Snorungar ska inte tjäna 120.000 för att stå i en målbur. Kommuner ska inte sponsra hockey med miljoner, när man inte kan ge barnen skolböcker. Slavarna på kommungolvet ska inte tappa helgtillägget när socialcheferna tjänar fyra gånger så mycket. Landsting ska inte renovera fasader när man inte kan behålla människor. Redan rika gubbar ska inte få betalt för ett jobb de inte utför. Politiker ska inte bli omvalda bara för att de haft ett uppdrag sedan länge och det har funkat okej. Vaccin ska inte köpas in för ett helt lands befolkning som riskerar "förkylning", när andra, många fler, inte får vaccinationer mot direkt livshotande sjukdomar.

När ska folk sluta vara så jävla vidriga. När ska staten och kommunerna sluta vara korrupta. När i helvete ska folk sluta bara se om sitt eget hus. När ska man sluta se åt det andra hållet. När ska man sluta tänka, det har ju alltid fungerat. När ska man sluta tro på vad folk säger bara för att de är auktoriteter. När ska folk börja använda sin analytiska förmåga. När ska det ske en förändring?

Ibland levererar Sverige. Ibland levererar Kiruna

Ibland levererar även Sverige. Helt plötsligt kommer någon som Anton Björkenvall från Kiruna. Om du inte tar dig långt, vet jag inte vad!



(Videon är under all kritik. Men det sista musiken är till för är ögonen.)

BD pop har faktiskt en hel drös med riktigt grymma musiker/artister. Om bara folk skulle kunna stänga av TV:n och sluta obsessa i Idol och annan skit.

Här är den magiska skivan Travel
(Skivan innehåller spår som är ännu bättre än singeln.)

Länk till BD pops sida: www.bdpop.se

Ondskans tanter

Det är en tant på mitt område som ofta är ute med sin hund. Hon ser väldigt gammal och snäll ut. Hon har både rullator och käpp, så hon står stadigt på vår jord. Hennes hund är en sådan där liten långhårig och plågsam sak. De är ett passande ekipage, de ser ut att förtjäna varandra.

I helgen när jag var ute med Doris på kvällen spionerade jag på tanten. (jag hade lite att göra) Då hörde jag tanten skrika åt sin hund

- men pissa då!
- men pissa då!
- men pissa då!

Sen slog hon hunden i baken med sin käpp. Då kissade hunden.

Jag var tvungen att gå åt andra hållet. Annars hade jag brutit lårbenshalsen av kvinnan. Nu ska jag ta reda på vad hon heter, sen ska jag ringa någon myndighet och skvallra. Även om man är gammal och ensam får man inte bete sig som en galning.

/djurrädderksan i nöden

Varför skapa en kampanj när man inte ens kan sköta golvet.

Skyndade till KappAhl idag för att kolla på deras Vintage kollektion. De har haft en stor kampanj, Vintage Stories, A collection of modern nostalgia in limited edition.

Jag antar att detta är ett sätt för KappAhl att nå nya, kanske lite yngre målgrupper. De har verkligen lagt ner resurser på att få ut kollektionen, annars hade inte jag vetat om dess existens.
Jag har aldrig förr handlat på KappAhl, det är inte riktigt min affär. Hursomhelst. Kommer till KappAhl, spänd av förväntan. Förväntar mig en kö utanför, men det är folktomt. Vi är trots allt i blåshålet. Sveriges mest omedvetna stad.

Går in, slänger ett getöga till höger och till vänster. Inga vintagekläder. Det visar sig att de inte hunnit hänga kollektionen. Men ni har ju premiär idag, då måste ju kläderna finnas tillgängliga. Inte. Går vidare till nästa KappAhl, tänkte att det kanske var en slump.

Inte. - Vart hänger er vintage kollektion? Där borta på de där ställningarna, vi har inte hunnit hänga ännu, men kolla gärna. -Vart är assecoarerna frågade jag. Gräv i de där backarna, vi har inte hunnit packa upp ännu. Vi kanske skulle ha behövt jobba igår.

NÄHÄ säger du det.

Varför anlita Forsman & Bodenfors för en jättekampanj om man inte ens bemödar sig att hänga kollektionen till premiären. Sinnessjukt.

Brynolf

Det här är Doris och hennes kompis Brynolf. Brynolf är mest ett offer för Doris djävulska käftar. Brynolf ger Doris tröst, precis som katten Stina gav mig en gång i tiden. Brynolf är numera söndersugen och ersatt av en filur vid namn SugOlle.

En tuta är till för att brukas.

Min sambo hatar att åka bil med mig. Varför? Jo, för att universum alltid beslutar sig för att skicka ut alla blådårar just när jag befinner mig på vägen. Mest är det damer i 55 års åldern. De yngre och äldre kan sköta sig. Men inte 55-åringarna inte. Det borde vara en obligatorisk körkortsomtagning för damer i den åldern. Nåja.

Sist skulle jag hämta upp honom på skolan. Vi hann inte mer än ut från parkeringen innan en kärring körde ut från vänster rakt framför mig. Jag höll in tutan så länge det gick och viftade frenetiskt med armarna. P skämdes och sa att folk i den här stan vet att det är jag när det tutas, eftersom ingen annan ligger på hornet som jag.

Vid Statoil körde en annan dåre ut. Huvudled och fanskapet kör ut 5 meter framför mig, så att jag får bromsa in. Jag tutade igen och skrek att det var bäst för henne att hon tog sig undan för annars skulle jag slita ut henne ur bilen i håret. Sambon tittade ner i golvet med blanka ögon och huvudet sakta skakandes från sida till sida.

Jag har svaret. Hur ska de någonsin lära sig om inte jag säger åt dem. Och varför finns det en tuta på en bil. Jo för att den ska användas. Punkt. Slut.

När döden knackar på dörren

Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Nu menar jag inte generellt galen, utan galen som i borde låsas in. Jag har haft ett mål, en riktning som jag har strävat mot de senaste sju åren. Nu bryr jag mig inte om det målet och riktningen mer. Det känns tomt ibland. Först trodde jag att jag rent av hade gett upp, att jag blivit en sådan där masatråd som bara följer med livet.

Jag kommer på mig själv med att tänka på kakelugnar och längta efter knarriga trägolv som sticks. Doften av nybakt bröd känns lyxigare än att vara på någon creddig VIP-fest i Stockholm. Jag har inte drivet i mig mer. Att sträva efter ett trendigt skrivbord, en fet appleskärm och vänner med stora glasögon. Jag längtar inte längre efter en titel eller en berömmande hand på axeln för mitt arbete. Jag vill mest bara vara. Dricka kaffe ur min röda bleckmugg med vita prickar.

Vi lär våra barn att prestationer är det som räknas. Vad fint du ritar, vad högt du hoppar, vad söt du är i ditt lockiga hår. Inte undra på att vi blir uppfuckade och försöker förverkliga oss själva genom, ja just det, prestationer. Som om det är jobbet man tänker på när man ligger där på sitt yttersta. Från och med nu. Tänk om, tänk rätt.

Den döende svanen

Otippat. Kursen i kreativt skrivande blev inte av, för få anmälda. Det var väl bara jag och en till, även denna gång. Blåshålet gör mig ofta besviken.

Dock har jag två saker att se fram emot. Trots ett helt uruselt program har Kulturens hus två intressanta programpunkter denna kalla månad.

Fredag 23 Oktober. Asha Ali

Måndag 26:e Oktober KONTEXT — PO ENQUIST

Jag kommer gå på båda. Ur min börs ska det rulla pengar för kulturen. Det är ty det enda vettiga vi har kvar i denna döende stad.

Det här kallar jag musik

Det finns mest bara svammel där ute i musikvärlden. Nu har jag hittat något som är så ofattbar BRA. Det är den största skatt jag hittat på mycket mycket länge. Som att få Neil, Bob och Leonard i säng samtidigt.
Om någon säger något annat behöver ni inte tilltala mig mer.



Tyvärr fanns inte denna låt med på Youtube men för er lyckliga satar som har spotify kan ni avnjuta den här: Elvis Perkins – Ash Wednesday

PS 1: Skäggiga igen. Börjar jag se ett mönster?

PS 2: Tör ser du att jag gjorde länken som man ska denna gång. Glöm aldrig att det var jag som lärde dig att bädda in filer.

Helgen

Helgen som var, en helt okej helg. Vindrickande med kära vänner på Fredagen. Glasögonstyling, brunch, båtupptagande och byte till vinterdäck på Lördagen. Avslutade helgen med en härlig gammeldags Söndagstek med brysselkål och hela faderullan.

Helgen har även handlat om förintelsen. På Lördag såg vi filmen Pojken i randig pyjamas. Jag grinade, snörvlade och ville inte leva på en jord där saker som förintelsen fått hända.
På Söndag började jag se ett barndrama på SVT Play, En Ö i havet. En väldigt bra serie för den som vill slå ihjäl några timmar och samtidigt bryta ihop mentalt. Det blev lite för mycket av andra världskriget på en och samma helg, man kan lägga sig och bryta ihop för mindre. Jag toppade det hela med att se en dokumentär om det smutsiga kriget" i Argentina år 1976-81. Ett stulet barn, ett stulet liv.

Jag förstår att vissa människor inte ens klarar av att läsa nyheterna. Det finns för mycket ondska och orättvisa i den här världen för att man ska klara av det.

Pojken i randig pyjamas
En Ö i havet
Ett stulet barn, ett stulet liv

När en plåga görs till en smekning

Jag är mycket nöjd med min rubrik. DÅ vet ni det.

M visade mig denna igår. Jag tänkte, hur är det möjligt. Min hatlåt, den har plågat mig och jag har stört mig utöver alla gränser. Hur kan man vända på något på ett sådant sätt att det helt plötsligt blir fantastiskt och begripligt. Det ska vara rätt person för att en text ska komma fram.

Tyvärr gick inte filmen att få inbäddad. Men det är väl värt besväret att klicka på länken.
http://www.youtube.com/watch?v=8-8nkkOA_AM

PS: Han har dessutom skägg.

Vi är alla olika

Jag har träffat en kille. Ett riktigt supernomin. Ibland säger han, helt utan anledning och förvarning.

IMSE..
VIMSE
SPINDEL

Innan han ska säga något viktigt.

Det är bara början. Jag har mycket värre saker att berätta. Jag har bitsår i underläppen och nypsår på låren. Knogarna kommer aldrig mer återfå sin forna färg.

Sorg och smärta

Idag var jag hurtig och gick till jobbet. Mitt på bron satt en tonårsflicka på huk vid sin cykel. Hon pratade i telefon. Hon skrek och grät så att snoret sprutade. Jag hann tänka hemska tankar. Då hörde jag henne skrika i telefon.

-Men hjulet snurrar inte ens.

Vi är alla olika. Vad är det man burkar säga. Allt är relativt.

De duobus malis minus est semper eligendum.

För er som är lika bildade som jag och kan latin flytande behöver jag inte förklara. För er andra kan jag berätta att citatet i rubriken betyder, av två onda ting skall man alltid välja det minst onda. I mitt liv har detta citat och det klassiska, alla goda ting är tre korsparat sig och fött fram en hybrid av antal och innerbörd. En ond avkomma som fördunklar mitt liv.

Vart ska jag börja. Idag skulle jag med Doris till veterinären. Hon har haft klåda ett tag, ett ganska långt tag. På väg dit backade jag i en stolpe. Där har vi ettan.

Väl hos veterinären fick jag vänta i en timme på att få komma in. (Jag höll mig lugn, det hade trots allt kommit in två överkörda hundar, det respekterar jag och känner vördnad inför) Det visade sig att fröken Doris har skabb. Rävskabb. (det smittar inte till människor, de små djuren kan inte föröka sig på oss, dock leva en stund eller två) Ni behöver inte ta avstånd, men gör det gärna ändå.

Direkt efter veterinärbesöket som resulterade i försening på två timmar åkte jag till Apoteket. Apoteket är nu mitt andra hatobjekt efter Posten. Postens namn kan jag inte ens ta i min mun.

Väl på apoteket tog jag en lapp. Nr 195 stod det på lappen. På tavlan ovanför diskarna stod det 188. Det var inte så farligt tänkte jag. Efter ca 25 minuter var det nr 191:s tur. Personalen var som hasande reliker. De hasade sig fram utan vare sig mening eller mål. Mitt i allt började de småprata med någon Börje och någon Majlis som de var tjenis med.

Jag har väldigt anarkistiska tankar om lagar och regler men när det kommer till kösystem är jag rent slavisk. Det här kösystemet fungerade inte. Finns det en lapp med mitt nummer ska jag fan inte bli förbisedd.

45 minuter senare fick jag komma fram till disken. Tanten kollade på mitt recept och skrev med de trögaste, mest sega pekfingervals jag någonsin skådad. Det tog väl en sådär 10 minuter att krafsa ner två meningar. Jag slet fram kortet för att vara redo att betala. Då kläcker tanten.- Nu får du gå till nästa kassa så att farmaceuten kan godkänna receptet och ta betalt. – Driver du med mig, sa jag. – Nej, sa damen. Det är bara fyra före dig avslutade hon med. Jag brann, som en övertänd skyskrapa. Jag ville spränga och förgöra. Hade jag haft en handgranat hade jag dragit ut sprinten, jag lovar. Jag hade offrat mitt liv för sakens skull.

Nu satt jag plötsligt i en ny kö. Farmaceuttanten var en sådan tant med kort hår på ena sidan och page på anda. De tanterna kan surra och de tanterna tänker inte på att komprimera sitt budskap. De pratades Lobelior och vårlökar till förbannelse. 20 minuter senare var det min tur. Efter det var jag 1000 kronor fattigare, Djursjukhuset inkluderat.

På väg hem i bilen tänkte jag att nu kommer en sak till hända, så fungerar mitt liv. Väl hemma började jag hafsa och slafsa i hunger för att få till någon föda. Nikkalouktasoppa stod på menyn. Har varit sugen på det i över två veckor. Tror ni inte jag slänger ner köttfärsen i den heta oljan så det stänker ner hela mitt ansikte. Självklart. Nu vill jag inte säga eller göra mer idag. Förutom att klia mig.

Lat, fet = perfekt affär

Jag ska börja träna. Ja, jag vet. Jag har sagt det tusentals gånger, men den här gången är det på riktigt. Jag är en lat fan, men jag klarar inte av att vara både lat och fet, det är en avskyvärd kombination.

Det är väldigt svårt att förstå att ett träningskort kostar 4700 kronor. Det är fanemej ett rån. Men som sagt, det är desperata människor som är målgruppen. Glöm aldrig det. Där de svaga och desperata finns, där kan man tjäna pengar.

Kontrollerat kaos

Såhär känns det på morgnarna när jag kör till jobbet, fast lite mindre kontrollerat.

Zebradag

Jag har inte hunnit skriva på ett tag. Anledningen är att jag varit på resande fot och kört en 4-dagars förra veckan. Jag orkar inte längre en 4-dagars, det är bara till att konstatera. Just nu känns det som om jag aldrig mer kommer att bli människa, men så har det ju känts förr. Jag har aldrig mer blivit människa men i alla fall ett nomin.

Jag drog dvärgskämtet på en middag en av kvällarna och förväntade mig stående ovationer. De uteblev. Jag ska aldrig mer försöka vara rolig. Jag får hålla mig till pungskämten med gubbarna.

Fick höra idag att jag var lik en zebra med hjälm. Det värmde. Tur att man fortfarande kan roa folk på något sätt.