Vår vän vägledaren

Idag har jag och min kära vän J varit utrikes. Vi har nämligen varit på en dagsutflykt till Finland. Resan var mycket lyckad. Jag har svettats, andats tungt och piskat min bärande bitch hela dagen.

Något som är helt sjukt är att Whyred har en outlet i Haparanda. Tyvärr kommer nog butiken inte finnas kvar eftersom människorna runt omkring är dumma, har dålig klädsmak och är snåla. Butiksbiträdet berättade att Haparandakarlarna kommer in och klagar på att jeansen kostar 300 kronor eftersom de kan köpa jeans för 50 på lågprisvaruhusen i Torneå. Är inte detta märkligt, Finland är ett av de mest världsledande länder inom design men den stora folkmassan matchar fortfarande träningsbyxor med pumps och köper sina jeans på stormarknad. Skrämmande.

Vi hann även med att gallra gallerian i Torneå. Efter den stora besvikelsen över annandagsrean i Luleå tog jag igen all oshoppad shopping, fick hybris och köpte allt jag gillade. Bara för att verkligen statuera ett exempel köpte jag allt i 2 färger. Allt detta för att misshushålla riktigt ordentligt med pengar på annan ort än den fördömda staden Luleå.

På vägen hem blev jag kompis med en bil framför oss som jag förbjöd J att köra om, han sa att han hatade min kompis och ville preja honom av vägen. Jag hotade att hoppa av i farten om han gjorde något mot min vän, min vän vägledaren. Plötsligt fick jag en uppenbarelse om att ifall vi inte följde vägledaren skulle dö på väg hem. I Kalix tappade vi bort honom och vem utbrast i ett glädjetjut vid kråkfällan när vår vän volvon plötsligt hamnade framför oss igen. Jag var glad, J blev ledsen att återigen behöva köra 80 kilometer i timmen.

Men vi kom hem oskadda, tack vare vår förnuftiga vän.
Ytterligare ett bevis på att fröken Ö alltid har rätt.

Underskattad....

De senaste åren har Kan du vissla Johanna visats efter Kalle på julafton. Detta måste ju vara en av de mest underskattade filmerna i världshistorien. Det mesta är klockrent. Scenografin är lysande, sällan man skådar något liknande. Fotot är helt otroligt och sen skådespeleriet, kan det bli misslyckad när Per Oscarsson är med.

Jag vet inte vad det är med den här filmen, men den trycker på alla knappar hos mig. Redan i inledningen vill jag lägga mig i fosterställning och grina hysteriskt. Filmen är ofta beskriven som en varm och underhållande komedi med djup, vad är det för svammel. Den är rakt igenom hjärtskärande, men på ett fint sätt med en sällan skådad skildring av relationer.

Kameraexperten

Att min magkänsla är rätt är inget jag längre tvivlar på. För ungefär 2 veckor sedan beställde jag en kamera på nätet. Jag kollade lite snabbt omdömen, webbplatsen såg seriös ut osv, så vad gjorde jag, ja, jag beställde kameran och betalade direkt via min internetbank.

Dagen efter kollade jag min mail, hade inte fått något mail med en bekräftelse på min beställning så jag slängde iväg ett lagomt argt mail till kundtjänst. Fick faktiskt svar efter några dagar, men efter det har jag försökt nå dem via telefon, vilket visade sig vara omöjligt. Arg som man är som människa har jag under hela veckan raljerat om hur jag om detta företag blåser mig, ska viga mitt liv åt att sänka dem. Alla har skrattat åt mig och sagt att jag överdriver och att det är såååååååå liten risk att bi blåst. Grattis, jag hade rätt, ni andra har fel. Inte för att det var någon nyhet å andra sidan. Vad möts man om idag, jo feta rubriker om elektronikföretaget som blåst flera hundra människor.

Naturligtvis är det just detta företag jag beställt min kamera ifrån. Oturen är min ständige följeslagare. Nåja, morgonen spenderades ringandes till banker, konsumentverk, polisanmälan m.m. Dock har jag nu en ny uppgift i livet och det är fallet KameraExperten. Jag har bett om alla uppgifter från utredningen som man kan få tillgång till och jag berättade för polisen som tog min anmälan att jag i privat regi kommer att driva en egen utredning. Han tyckte jag var gullig. Tomheten efter Carolinfallet är numera borta, jag är en hel människa igen. Jag mår som bäst när jag jagar bovar.

Bonde sökert fru. Så varför får inte jag bli din...

Jag har inte följt den här serien, okej, jaja det får räknas som en skämsgrej.

Men såhär var det i alla fall. I lördags när jag var bakis så visade de ett bonde söker fru maraton på tv4+, såg alla avsnitt från den gångna säsongen. Om man ser ett program från klockan 12 på dagen till 22 på kvällen måste ju något vara bra. I mitt fall handlar det till 99% om Peter, se bild nedan.



Det enda problemet är att Peter gillar killar. Det känns oerhört svårt för mig att det inte är mig han älskar och avgudar. Tyvärr gör den här bilden inte denna man rättvisa. Ni måste se programmet för att förstå. Vilka ögon, vilken personlighet, vilka vettiga åsikter, vilken framtoning och vilken utstrålning. Ja, jag är nästan lite kär, det här är nog enda gången i mitt liv som jag önskar att jag hade varit kille istället. Vilken idiot bonden Peter måste ha varit som inte valde denna Peter. Han hade chansen och han tog den inte, han kan inte ha alla hästar i hagen. Otacksamt tycker jag. Fy skäms!

Nomins och annat löst folk

När jag är ute och kör bil i trafiken känner jag mig mycket ensam.
Är jag den enda människan som kan köra bil i den här stan? Är jag omgiven av nomins? Är alla medtrafikanter kamikazepiloter? Är jag med i ett experiment där någon vill testa hur stort ett tålamod kan bli?

Min nya karriär

Igår var jag hemma hos mina föräldrar, då visade mamma mig den här nallen. Hon fick den när hon föddes, det vill säga den är 49 år gammal. Som ni ser är munnen lite nyare. Tydligen ville jag överraska henne och sy dit en ny mun när jag var liten eftersom den inte hade kvar någon av årens slitage. Jag gjorde det verkligen stiligt, känns inte alls restaurerat. Tror jag ska börja i nallebranschen. Jag tror verkligen hon var genuint tacksam.

Vackert

Vackert.

Hotbrev

I morse när jag kom till jobbet hade jag fått ett hotbrev. Just nu är jag mycket förvirrad och rädd.

Ett medicinskt under

Igår när jag skulle sova på maten råkade jag se lite på The Doctors. Jag kunde bara tänka på en sak och det var att läkaren Lisa Masterson måste ha ett rådjur som antingen mamma eller pappa.

Funderingar kring snor

Nu har jag varit snorig/snuvig sen sista helgen på min semester. Jag vägrar acceptera detta, det är inte kul att gå runt och känna att skallen är en sprängfylld snorballong. När jag ser tillbaka på mitt liv tänker jag snor, snor är ordet som sammanfattar mitt liv. Jag vill inte vara snor mer, jag vill vara energi eller något annat häftigt. Känns inte så sexigt att gå runt med droppande näsa jämt. Men om jag ser på min far och farbror verkar mina framtidsutsikter inte ljusa. Kanske lika bra att erkänna, de annars fulländade generna har en miss.

I morse hittade jag ett snorpapper i trapphuset, hittade kanske är fel ord, såg stämmer nog mer, det var inte så att jag tog upp det. Pappret var mönstrat och var liksom snurrat. Alla som någon gång jobbat på ålderdomshem vet att ett papper med den utformningen inte är något engångspapper. Jag har aldrig förstått det här med att kladda runt med papperstussar och varför i hela världen ha dem liggande i ärmslutet. Då går det som för denna stackars människa, man lämnar ett spår efter sig och så vitt jag vet är det aldrig bra.

Man lär sig något nytt varje dag...

Jag känner en tjej. Hon är ganska kort men väldigt söt ändå. I söndags berättade hon att hon blivit biten i skalpen. Vad sa jag. – Jag blev biten i huvudhalva på dansgolvet igår svarade hon. Tankarna rusar genast iväg och plötsligt spelas en väldigt häftig sekvens upp. Det är klart att man frågar sig vad det är för galningar som är ute på krogen, inte för att det är någon nyhet. När jag fick förklaringen verkade det hela som en av de naturligaste saker i världen.

När korta människor dansar på dansgolvet hoppar de runt som små studsbollar. Alla långa människor gör precis som de korta. Och vad gör man mer på dansgolvet, jo, man sjunger. Allas munnar är ständigt öppna. Vad finns i munnen, jo tänder. När små korta människor hoppar samtidigt som de långa människorna är risken att få de långa människornas tänder i skalpen överhängande. Nu vet man det, jag älskar att lära mig nya saker.

Inte sen......

Just nu känner jag mig som en brinnande kamin med öppna spjäll. Efter att ha varit kreativt medvetslös i snart ett år har glädjen äntligen kommit tillbaka. Jag vill formge, jag vill skriva, jag vill skapa i allmänhet. Eftersom hela min person bygger på detta känns det på något sätt som att få en ny chans.

Igår anmälde jag mig på en kurs i kreativt skrivande och jag kan knappt vänta till den börjar, någon gång efter jul. Kunde knappt sova igår för att jag började fundera ut historier att skriva om. Jag har bestämt mig för att må bra och enda sättet för mig att göra det är att uttrycka mig. Nu tänker jag damma av mig själv som en gammal matta. Livet är här och nu, inte sen.

Dagens glädjeämne, ingen balle

Jag måste verkligen ha gjort stordåd i mitt förra liv. För som kvinna är jag motsatsen till det största straffet av alla, att födas och sedan växa upp till en osäker man.
Det är nästan så att man blir religiös och just nu är jag så fruktansvärt tacksam att jag inte har en balle.

Jag möter dem hela tiden, männen som tror de har allt och att de är så överlägsna. Det går bra att sitta och berätta hur söt man är i fyllan, men när det är ljust ute igen är blicken fylld av förakt. Varningslamporna blinkar när människor tar integritet för ilska.

Ja... det är en av världens bästa

Återupptäckte just en låt... och ja, den är en av världens bästa. Jag har en utmärkt och väl utvecklad smak när det kommer till musik. Så det är inget svammel, utan en sanning.





Till serveras lite van Gogh

Kulturtanter, flanellskjortor och rivningshus

Kom just hem från Kulturens hus, har lyssnat på Majgull Axelsson. Jag har varit helt betagen av henne i flera år och läst nästan alla hennes böcker. 95% av publiken var gamla kulturtanter och nu har jag ytterligare ett bevis på att det bor en tant i min unga kropp.

På väg hem tog jag mig fram på hoppa steg och som vanligt blir jag alldeles för betagen för min egen skull. Funderade både på att kidnappa henne och fråga om hon ville adoptera mig, men det var så mycket folk som ville ha sina böcker signerade så jag struntade i det.

Nu vill jag också bli författare och skriva om alla knasiga figurer som springer runt i mitt huvud om nätterna. Men innan jag sätter igång måste jag svälta mig själv, min inre bild av mig själv som författare innefattar att jag är mager, har jättelångt hår, hår under armarna, boendes i ett rivningshus. Där sitter jag i ett stort fönster med en gammal skrivmaskin med runda knappar, skrivandes med en cigg i ena handen och en alldeles för stor flanellskjorta. Sen pimplar jag vin också, ur stora dricksglas och tar bort korken med tänderna. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv, varför ska jag alltid vara så pretto. Jag har sett alldeles för mycket film i mina dagar.

Det finns covers och covers...

Kan inte göras så mycket bättre.

Ironi

Igår var jag så fruktansvärt bakfull, jag trodde allvarligt talat att jag skulle dö på riktigt. Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig själv och mitt i allt hade jag städat lägenheten, fixat en stek, hasselbakspotatis och inkokta päron. När mina föräldrar och gammelfaster kom stod jag där med rutigt förkläde och kaffepannan i högsta hugg, med ett leende som hade kunnat lysa upp hela världen. Okej jag överdrev lite, jag tror det syntes hur sliten jag var eftersom pappa hotade med att stanna länge.

Vid efterrätten kom i alla fall en gammal incident upp. Jag kommer aldrig vara kapabel till att återberätta detta på ett sätt som kan jämföras med ögonblicket i verkligheten, men jag gör ett försök.

För några år sedan firade jag och P nyår hemma hos mina föräldrar.
Vi åt gott, drack vin och firade nyår i vanlig svensk anda. Under kvällen skröt pappa om hur han köpt de värsta fyrverkeripjäserna någonsin, att hela byn skulle bli avundsjuka och hur otroligt häftigt det skulle bli, superbomben kallade han fyrverkeriet.
Tolvslaget närmade sig och jag och mamma började bylsa på oss kläder för att gå ut. Varför är det alltid 30 minusgrader på nyår? Nåja, när de andra såg att jag och mamma var på väg ut gjorde de det normala och följde efter. Väl ute ställde sig alla på gårdsplanen och tittade på de andra fyrverkerierna. Jag och mamma stod och tittade på pappa, manande liksom, ja vart är fyrverkerierna. Ingen reaktion. Tillslut frågade mamma

- Men ska du inte tända fyrverkerierna
- Vilka fyrverkerier svarar pappa

Mamma ger mig en blick, vilken idiot, fattar han ingentingblicken.

- Ja men herregud nu har vi ju klätt på oss och allt, var är fyrverkerierna.
- Jag har inga fyrverkerier
- Men varför är vi ute då?
- Jag gick bara ut för att alla var så himla uppjagade och skulle ut

Alla stod som fågelholkar, svårt att förstå något alls just i den stunden. Det hela slutade med att vi fick kolla på Vitåbornas fyrverkerier samt att vi fick smaka på ironins bittra men ack så underhållande eftersmak.