Funderingar kring snor

Nu har jag varit snorig/snuvig sen sista helgen på min semester. Jag vägrar acceptera detta, det är inte kul att gå runt och känna att skallen är en sprängfylld snorballong. När jag ser tillbaka på mitt liv tänker jag snor, snor är ordet som sammanfattar mitt liv. Jag vill inte vara snor mer, jag vill vara energi eller något annat häftigt. Känns inte så sexigt att gå runt med droppande näsa jämt. Men om jag ser på min far och farbror verkar mina framtidsutsikter inte ljusa. Kanske lika bra att erkänna, de annars fulländade generna har en miss.

I morse hittade jag ett snorpapper i trapphuset, hittade kanske är fel ord, såg stämmer nog mer, det var inte så att jag tog upp det. Pappret var mönstrat och var liksom snurrat. Alla som någon gång jobbat på ålderdomshem vet att ett papper med den utformningen inte är något engångspapper. Jag har aldrig förstått det här med att kladda runt med papperstussar och varför i hela världen ha dem liggande i ärmslutet. Då går det som för denna stackars människa, man lämnar ett spår efter sig och så vitt jag vet är det aldrig bra.