Kan inte blir sämre iaf.

Imorgon lämnar jag blåshålet för att tvagas i en hamam. Förhoppningsvis byter jag detta:



Mot detta:



Jämförelse. Svart på vitt. Det är då man inser hur sjukt färglöst blåshålet är.

Pepparkakan Sven

Det har redan börjat. Spring med kompisar, ungdomsgård i vardagsrummet och uppstudsigheter. Doris har redan äntrat tonåren och det finns inte längre någon återvändo. Att tiden gick så fort, jag är redan nu nostalgisk. När det kommer just till den här delen har människobarn sin enda fördel, deras transportsträcka till slyngelålder är i alla fall ca 13 år, inte månader.


Doris med sina "vänner" som alltid måste hänga just hemma hos oss

Min fina tjurhårsmatta är numera the hang out place för allehanda ligister. Olle, Brynolf och pepperkakan Sven ligger numera där och skräpar. Doris drar dit dem och där sätter de sig sedan i en ring och smider onda planer.

Igår hade de organiserat sig riktigt ordentligt, de hade tydligen bestämt sig för att testa vandalism. Offret blev mina nya tantskor från Stockholm, skorna jag hann med att använda hela två gånger. De gjorde ett bra jobb med klackarna. Det måste ha tagit en stund att gnaga ned tre centimeter.

Jag ger mig fan på att det är pepparkakan Sven som har dåligt inflytande på Doris. Innan han kom in i gänget lekte Doris, Olle och Brynolf i ankdammen. Nu jävlar är det onda uppsåt hela tiden. Är det här man som förälder ska sätta gränser?

Hämtare, en sorts byrå

Idag bar det iväg på auktion, prick klockan 10.30 stod likbilen utanför och puttrade. Innan avfärd till B-town stämde vi upp med några vänner för att sjunga på ett ålderdomshem för ett 32- års barn, efter fyra hurran drog vi vidare.

Väl framme började förhandlingarna. Jag och käre Headon ville som vi redan förutspått ha samma prylar. Eftersom vi inte är dumma utan mycket förnuftiga människor beslutade vi oss för att inte trissa buden utan istället försöka komma överens. Det hela slutade med en lottdragning, där Herr Headon drog det längsta strået.

Överenskommelsen löd:
Fröken Ö: 50-talslampa och Dominofat av Stig Lindberg.
Herr Headon: Svart/vit kanna från samt en klassisk tidningskorg från 50-talet. Det bör tilläggas att tidningskorgen var det snyggaste och mest åtråvärda.

Auktionen började. Jag ropade in det första objektet som var ett set rakknivar. Auktionsförättaren frågade mig om jag hade skägg, han skulle bara veta att jag har mustasch. Rakknivarna är till min far som återigen snöat in totalt på konstiga begär. Denna gång är det old school raktillbehör.

Kivar, två till varje handled när tanterna på auktionen blev för jobbiga

Herr Headon fick sitt kära tidningsställ för 40 riksdaler medan jag gick bet på båda mina föremål som gick på över 500 kronor styck. Istället ropade jag in en gnallgrön ryamatta, fat från rörstrand, en låda linnelakan och en tjurhårsmatta i rött och orange.


Min fina och gröna rya. Bättre än riktigt gräs


Rörstrand. 40 pix, and I like it

Herr J ropade nog in mest på hela auktionen och utan tvivel de mest suspekta objekten. Järnskrot, manglar från 1800-talet, rågjärn och gruvlykor. Han var på väg att ropa in en säck med äckliga barndockor i plast, men vi lyckades stoppa honom. En konstig farbror fick dem istället.

Herr Headon spanade in en byrå med utsnidade figurer och sa att den skulle de ha i sovrummet att ha TV:n på. Helt plötsligt började han att buda. Jag har aldrig hört hans stämma så tydlig och uppspelt. -40,60. Klubbad till nr 12. Headon verkade helnöjd och kunde inte förstå hur den kunde gå så billigt. Jag och J blev glada och skrattade med, att han kunde bli så uppspelt över en mjölktunna. Ombudet kom fram med mjölktunnan och ställde den vid våra platser. Headon kollade på den lite snett och frågade Herr J vad fan han hade köpt.

–Jag?, svarade herr J. Det är ju du som köpt den, det är ju vår nya TV-möbel?

-Är det den som är en hämtare, jag trodde det var något konstigt namn på byrån svarade herr Headon. Behöver jag tillägga att vi låg dubbelvikta efteråt.

Herr Headons TVmöbel aka byrå

Efter att Herr J fått ropa in lite vackra mingvaser, blysänken och en massa glas åkte vi hemåt mot Blåshålet igen. Eftersom vi hade tagit med oss matsäck blev det picknick på hemvägen. Vi hittade den mest ultimata platsen, en leråker vid en avstängd väg. Headon skrek hela tiden om att vi skulle sätta oss i solen. Positiva som Herr J och jag var över att äntligen få njuta av årets första picknick hittade vi en solstrimma just framför bommen. Innan vi hade dukat klart och satt oss till ro fanns det ingen sol mer. Men fika skulle vi. Headon drack kaffet som shots och rökte nervöst. Dock var det årets första picknick och jag hade inte kunnat tänka mig en bättre avslutning på dagen och start på sommaren.


Fika på en en vacker och speciell plats


Snyggaste fikakorgen


Herr J kör alltid med broderad duk, det enda som saknades för dagen var Pelargonian.

25 vs 15

Idag var jag ute på en promenad. Det är 10 + och solsken här i blåshålet. Det är fint ute men det är inte varmt nog att gå bararmad. Det märks att det är vår nu för unga flickor cyklar förbi i linne, själv går man runt i munktröja och jacka. Äntligen har jag kommit på vad som skiljer mig och 15-åringar åt. Jag visar inte längre armarna när det är kallt. Helt ärligt visar jag dem så sällan jag kan nuförtiden. När jag var tonåring åkte jag skoter i minikjol och gick i spagettilinne till biblioteket mitt i vintern.

Med denna nya vetskap i bagaget kan jag även konstatera att det första ålderstecknet som visar sig på en kvinna är att överarmarnas konsistens förändras.

För övrigt anser jag som lekman att spagettilinne är det mest nittiotala man kan bära.

Ture.... du är så söt och fin

När jag slötittar på Hitta hem och börjar gråta för att en hund heter Ture vet jag att jag har PMS. När sedan ett par på 70 + som hette Gunnar och Britta adopterar Ture går det inte att hålla samman. Just nu är jag fullständigt knäckt. Jag vet också vad komma skall, det här är bara början. En vecka i månanden, 12 veckor om året. Det är verkligen en ynnest att vara kvinna. Nu ska jag äta strösocker och plåga mig själv med vinjetten till Hitta hem.

Om du behöver gråta en stund. För jag klarar inte mig sjäv...ähhähää själv.

I väntans tider

Porten blir rätt fin om man ser den på rätt sätt.

Idag har varit en bra dag. Allt har gått enligt plan, eller plan och plan. Allt har löpt på smärtfritt kanske man säger. Mitt i allt det smärtfria beslutade sig världen för att ta bort ordet fria och bara fokusera på själva smärtan.

Kunde för ovanlighetens skull sluta lite tidigare idag, hela 1,5 h stod till mitt förfogande. Solen sken och fåglarna hade återfått målföret och livet var på topp. Bestämde mig för att åka om Willys och handla lite mat eftersom det inte fanns något hemma. Visste redan innan jag började handla att det fanns vissa begränsningar på kontot. Jag gjorde en snabb överslagsräkning och kom fram till att 200 kronor nog fanns tillgängligt. Kastade ner en massa billigt i korgen och skyndade till kassan. Stod stressad och stampade fötterna och suckade i kassan när paret framför mig hade för lite pengar och började plocka bort varor. I mitt mentala tillstånd fördömde jag dem istället för att känna medlidande som en vanlig människa hade gjort. De stal tid och jag skulle hem till balkongen.

Kassörskan blippade mina varor. 156 kronor sa hon, jag drog kortet. Köp medges ej. Jag ursäktade mig och sprang till bankomaten. Uttag medges ej. Jag såg mig om och tog ett impulsivt beslut, varför skulle jag behöva förklara mig för någon, avlägsning från platsen var helt enkelt det enda alternativet. Väl hemma insåg jag rätt fort att jag inte hade någon hemnyckel. Jag fick gott sätta mig utanför huset och vänta. Då dök idén upp om att jag kunde göra bort lite jobb under tiden jag väntade. Nä, så blev det inte, för datorn hade slut batteri. Vad kunde jag göra annat än att kapitulera för apatiskheten. Herr P kom hem först 1,5 h senare och släppte in mig. Det som är bra med att vänta och ha tråkigt är att driften att hitta på saker kickar in. Se bara på mina små alster från dagens väntan.


Växtligheten spirar även här på nordpolen.


Här skrivs detta inlägg analogt.

Snuskiga broderier

Den här bonaden hänger i ett sovrum ute i stugan. Jag har aldrig egentligen tänkt på vad broderiet säger. Jag vet inte om just den här bonaden är den mest passande för ett sovrum, det beror naturligtvis på vad man har för läggning. Den känns på något sätt mer anpassad för en hall. Fast när jag tänker efter är det rätt käckt.

Det här ska man behöva leva med

Detta är vad jag får betrakta i periferin hela dagarna.



Då och då snurrar den till och jag rycker till varje gång. Jag är helt slut av all spändhet. Det är som att bli förskräckt om och om igen. Tänk er själva, ena gången ser jag spöket Laban, en annan en vålnad av något slag. Ni som känner mig vet hur jävla rädd jag är för spöken.

Det borde vara olagligt för barn att pyssla såhär obehagligt.

Koncepterier

Jag har suttit isolerad med lurar hela kvällen. Gick nyss in i vardagsrummet och möttes av detta.

Nej, jag har inte barn och jag är inte heller dagmamma. Jag har bara ett uppfällt tält i mitt vardagsrum.

Tydligen ska sambon sova där inatt, nu är han uppe på vinden och hämtar spritköket. Jag fortsätter i vanlig ordning att använda sovrummet och micron. Nu ska jag ut och leta barr och kottar, varför inte göra känslan komplett. Jag är som jag sa senast idag en beliver av koncept.

Hurra för måndagar

Jag satt nyss och försökte knåpa ihop ett blogginlägg. Jag har inget att säga, ingenting alls.

Nu ska jag åka och sola solarium. Ja, jag ska få cancer och bli rynkig.

Jag har även kommit på att jag kommer utveckla så kallade droopy eyes. Den här dagen bjöd verkligen på något fantastiskt.

Min lärling

Som sagt. Jag hade en gång en telefon, men den försvann in i en bulldogsmage. Nu har jag en ny telefon. Jag gillar min nya telefon. Den har en relativt bra kamera så nu hoppas jag på att fånga alla finurliga ögonblick. Det jobbigaste med att skaffa ny telefon är att lära den alla svordomar. I jämförelse med min telefon har jag ett otroligt vokabulär. Jag hoppas på en lång och trogen relation och att min lärling är fullärd senast hösten 2009.

Bild: Kycklingar lägger väl inte ägg? Vad gör den då? Ja, exakt, jag sa just det och blev idiotförklarad.

Glömde skriva det. Jag har varit på äggjakt. Jag fick det största ägget.

Doris och jag.

Här räknar jag hur lite pengar jag har kvar sedan Doris kom in i mitt liv. Fy fader vad söt hon är, hon kommer få ligga mycket när hon blir stor.

Jag är fläsk

Blev taggad på Facebook idag. Spännande tänkte jag. Förväntade mig en vanlig festbild eller något i den stilen. När jag gick in för att kolla bilden var" jag" en av baconrullarna jag stekte i fredags. Nu är man fläsk också, det går verkligen utför. Jag är den fetaste rullen i mitten om någon undrar.

Bulla, Bulla, Bulla

Bild: Mina bullar på min fina bricka. Jag har gjort dem själv, sådeså.

Idag har jag bakat och det var grymt jobbigt. Med tanke på att halva förra veckan och helgen spenderades i Stockholm, borde detta kallas en bedrift. Nu har jag bollmage och känner mig stor som en Gilbert Grapemamma.

Det jobbigaste med att baka bullar är inte själva bakandet utan missbelåtenheten som uppstår när en bulle inte är helt symmetrisk eller har rätt färg. Jag finner detta mycket besvärande eftersom man inte riktigt kan kontrollera händelseutvecklingen. En riktigt perfekt rå bulle kan placeras i en form och när man skjutsar in den i ugnen står man där som en stolt ankmamma och tänker att denna bulle kommer bli perfekt efter gräddning. Men inte, de bullarna gör en ofta besviken. Däremot kan en riktigt ful och ojämn kantbitsbulle med jättedåliga förutsättningar komma ut som den allra vackraste och mest proportionella.