När jag slötittar på Hitta hem och börjar gråta för att en hund heter Ture vet jag att jag har PMS. När sedan ett par på 70 + som hette Gunnar och Britta adopterar Ture går det inte att hålla samman. Just nu är jag fullständigt knäckt. Jag vet också vad komma skall, det här är bara början. En vecka i månanden, 12 veckor om året. Det är verkligen en ynnest att vara kvinna. Nu ska jag äta strösocker och plåga mig själv med vinjetten till Hitta hem.
Om du behöver gråta en stund. För jag klarar inte mig sjäv...ähhähää själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar