Porten blir rätt fin om man ser den på rätt sätt.
Idag har varit en bra dag. Allt har gått enligt plan, eller plan och plan. Allt har löpt på smärtfritt kanske man säger. Mitt i allt det smärtfria beslutade sig världen för att ta bort ordet fria och bara fokusera på själva smärtan.
Kunde för ovanlighetens skull sluta lite tidigare idag, hela 1,5 h stod till mitt förfogande. Solen sken och fåglarna hade återfått målföret och livet var på topp. Bestämde mig för att åka om Willys och handla lite mat eftersom det inte fanns något hemma. Visste redan innan jag började handla att det fanns vissa begränsningar på kontot. Jag gjorde en snabb överslagsräkning och kom fram till att 200 kronor nog fanns tillgängligt. Kastade ner en massa billigt i korgen och skyndade till kassan. Stod stressad och stampade fötterna och suckade i kassan när paret framför mig hade för lite pengar och började plocka bort varor. I mitt mentala tillstånd fördömde jag dem istället för att känna medlidande som en vanlig människa hade gjort. De stal tid och jag skulle hem till balkongen.
Kassörskan blippade mina varor. 156 kronor sa hon, jag drog kortet. Köp medges ej. Jag ursäktade mig och sprang till bankomaten. Uttag medges ej. Jag såg mig om och tog ett impulsivt beslut, varför skulle jag behöva förklara mig för någon, avlägsning från platsen var helt enkelt det enda alternativet. Väl hemma insåg jag rätt fort att jag inte hade någon hemnyckel. Jag fick gott sätta mig utanför huset och vänta. Då dök idén upp om att jag kunde göra bort lite jobb under tiden jag väntade. Nä, så blev det inte, för datorn hade slut batteri. Vad kunde jag göra annat än att kapitulera för apatiskheten. Herr P kom hem först 1,5 h senare och släppte in mig. Det som är bra med att vänta och ha tråkigt är att driften att hitta på saker kickar in. Se bara på mina små alster från dagens väntan.
Växtligheten spirar även här på nordpolen.
Här skrivs detta inlägg analogt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar