Rear Gear. Butt Covers for your Cat and Dog...

Konsumtionen. Bara tanken på att det finns en marknad för en sådan här produkt gör mig självmordsbenägen.

Fick tipset att köpa sådana här till min hund. Bara så att alla vet, det är absolut inget fel på Doris rövhål, det är ett alldeles utmärkt rövhål.

Jag tycker innovatören till denna uppfinning ska klistra igen sin käft istället.

Beskrivning av produkten:
Is your pet feeling left in the dirt because of his/her unsightly rear? I’ve got them covered... Rear Gear is handmade in Portland, OR and offers a cheerful solution to be-rid your favorite pet’s un-manicured back side.

Rear Gear comes in many designs including a disco ball, air freshener, heart, flower, biohazard, smiley face, number one ribbon, cupcake, sheriff's badge, dice, and you can even make yours custom, so there’s a Rear Gear for everyone.

Get yours today here at etsy or write me an email and support small business! Please contact me if you'd like multiples... Make sure to note which style you'd like in the shipping notes and enjoy!



Tör, något för Britt eller Boris?
(För oss som inte tejpar våra barns rövhål.)

En andra istid

Jag befarar att mina grannar i huset mitt emot snart kommer ha problem att ta sig ut. Antar att problemet är identiskt i mitt identiska hus.

Ett glas mjölk om dagen

Ute river stormen. Det går inte att se ut, det är som att försöka titta in i ett glas mjölk. Jag har en obeskrivlig längtan efter att ligga och lyssna på jazz? och röka i sängen. Fråga mig inte varifrån den önskan kommer ifrån.

Im walking on glass

Gårdagen, gårdagen, gårdagen. En konstig men trevlig dag. Varför kunde den bara inte få plana ut i en mjuk skön hasselmussömn. Nej. Jag blir som alltid prövad. Någonstans avslutar jag alltid dagen på det yttersta.

Stressade hem efter jobbet och rastade spädgrisen, stod och småhoppade och väntade på att hon skulle hitta den ultimata platsen att förlägga sin avföring på. Det var ett väldigt trampande, men till slut hittades platsen.

Efter det spurrade jag iväg i den rosa dödsboxen mot nordligare breddgrader. Svängde om storbyn och gjorde en upphämtning. Väl hemma hos mor och far fick jag god mat, god tårta och trevligt sällskap. Firade, skötte håret och bråkades lite med lillebror. Åkte hemåt vid 22-tiden för att hinna storhandla på Kvantum. Sprang runt som en yr och svettig höna, flåsandes med metallisk andedräkt. Tog mig till slut ut i bilen med alla varor och otroligt nog utan vävnadsdöd.

Väl hemma möttes jag av världens största diskberg som jag oväntat inte tålde se, och jag kunde under inga som helst omständigheter leva med åsynen. Började hetsdiska. Helt plötsligt rasar berget och ett vinglas går i golvet. Det sprängs och splitter flyger över hela lägenheten. Jag funderade allvarligt talat på att blanda till en liten molotovcocktail och spränga ur skiten, istället för att behöva ta fram dammsugarn. Beslutade mig för att jag inte orkade hämta bensindunken från källaren och dammsög istället kök och hall två varv för att vara på den säkra sidan. När väl dammsugaren var inne i sitt näste, hittar jag inte en, utan en helt kotteri av glasskärvor. Jag var på väg att springa barfota över den lilla glasarmén bara för att kanalisera smärtan till något fysiskt. Någonstans där tog karln över.

Lugnet sänker sig. Rensar ut frysen lite snabbt för att få plats med familjepaketet med köttfärs jag önskar jag aldrig köpt. En liten låda trillar ur. Men. Vad är det i lådan? Men vad kan det vara i den lilla lådan?

Små studsande ljud når mina miniöron och en röd matta av tranbär vräker ut sig över köksgolvet. Men vad lätt de rullar, men så fint de sprider ut sig. Jag sätter mig på knä och vänder blicken uppåt. Jag frågar högt och tydligt. Hur mycket kan du begära av en människa. Efter det blir det svart. Jag stängde av. I morse vaknade jag som en annan människa.

Jag anropar jorden

Den här dagen är en dag att minnas. På lunchen sprang jag upp på stan för att våldsköpa en födelsedagspresent till min bror som fyller 22 år idag. På vägen upp på stan passerar ett dvärgväxt barn mig i en permobil. Helt plötsligt bromsar han in framför mig, ser på mig och busvisslar som man gör på en snygg tjej. Sen blinkar han karaktäristiskt med ena ögat och sladdar iväg.
Det är då man vet sin plats i näringskedjan, det är då man vet i vilket skikt man hör hemma.

Efter lunch får jag för fösta gången i mitt liv se en människa äta en sådan lunch, jag citerar mannen i fråga.
"Nu ska jag äta en Robinsonlunch."
Lunchen bestod av en burk kokosmjölk och en påse torkade spigg.

Vart är jag?

Vackert

Trötthetens trötthet

Jag har drabbats av den stora tröttheten. Jag orkar ingenting. Igår sov jag till klockan 13, var vaken till 15, sov middag till 18, var vaken till 21, somnade, för att vakna klockan 10.30 (idag söndag) av att telefonen ringde. Åkte till Sunderbyn för att träffa en kär gammal vän och hämta ett importerat horläppstift från Hufvudstaden.

Var om en sväng baki psyket och fick mig en mazarin och en kopp tjockt, starkt kaffe. Hämta in en vedkorg. Drabbades av den stora avundsjukan och torpsjukan. Vill flytta ut till skogen och ha en skrivmaskin med runda trögtryckta knappar. Doris vägrade följa med hem. Fick till slut in psykskallen i bilen. Kom hem till ett städat hem. Levererat 4 munkar till karln. Tvättat hundbinda. Nu ska jag baki gymmet och slå ihjäl sistenergin ini kroppa.


Milja, lika ond som alltid. Hon är riktigt uppretad nu när hon har varit inlåst baki psyket hela vintern.


Araben, halvt om natten, ensam på en annars överfull parkering.


Fick se solen i veckan, om än bara som en svag strimma på taken.


Snusa rynka. Den bästa medicinen mot självaste livet.

När man vill skaka av sig rumpan

Alla som känner mig vet att jag inte är något stort fan av dansmusik. Någon gång ibland dyker det upp något som är så suveränt att till och med jag kan öppna skygglapparna.

Pugsie, du gör mig glad

Hur kan något vara så sött. Vill hem och snusa rynka.

Fäderneslandet

Min far anglofilen har äntligen fått besöka ”fäderneslandet”. Sent igår kväll landade han för första gången på engelsk mark.

Under gårdagskvällen fick jag ständiga rapporter från fäderneslandet. Far rapporterade sporadiskt som en äkta korrespondent.

Sms 1:
Går fortare här att få ut bagaget än på Kallax, trots skickat direkt från Luleå. Logistikens land. Efter det följer 4 st utropstecken.

Sms 2:
Kolsvart. Åker bil mot nordväst och Birmingham nu. Lovar att Heathrow var en smältdegel av all jordens befolkning, såg inte någon som såg ut eller pratade som sir Richard Attenbourgh

Sms 3.
Kom in på hotellrummet nu. Runda mässingknoppar som man vrider i på dörrarna, ca 80 cm höjd. Som i Kalle Anka. Underbart. Efter följer 3 st utropstecken.

Den utpekade, leprasmittade

Jag blir alltid beskylld. Detta säger jag inte med martyr i rösten utan mer som ett konstaterande. Jag känner en djup och innerlig sympati med Emil. Det är bara han som vet hur det är att sitta mentalt i snickerboa.

Är något uppätet, vad ropar man då? Är vinet slut, vem bannar man?

Några goda vänner hittade nyss ett fastkletat tuggummi under sitt vackra teakbord. Vem blev utpekad? Inte bara av dem själva, utan av hela vänskapskretsen?

På jobbet hittade de avföring i toalettstolen, vem var den första att ifrågasättas om hon hade glömt att spola.

En vägg påträffas kletig, vem ”hade” varit där med sina händer?

En människa som oftast är skötsam blir full på samma plats där den anklagade råkar befinna sig. Vem bär ansvaret?

Alla dessa frågeställningar har en gemensam nämnare. Det är inte underligt att man får hybris och tror att man är navet i självaste existensen.

Kakformar och hundhår

Vissa dagar luras. Man vaknar, allt känns bra och det känns som om dagen ska kunna flyta på utan lust att skalla sönder någonting.
Men, bli aldrig godtrogen. Allt kan vända, närsomhelst. Det börjar med att man inser att man torkat sig med hundhandduken och hår och ansikte är fullt av svarta små stickor. Efter det kan det bara gå åt ett håll, utförs.

Jag naglar mig fast vid några kloka ord som gav mig hopp. -Mitt liv är redan stöpt, ditt har just börjat.

Kanske är det så. Varför känner jag ångest, prestationsångest. Jag är ju praktiskt taget nyfödd. Nä, jag tänker inte bankas ner i formen. Jag tänker inte börja drömma om fluffiga bröllopsklänningar och nallepuhbårder. Jag behöver inte. Jag är nyfödd. Nyfödda ska inte behöva tänka på sådant. Synd det är så förbaskat ensamt utanför kakformen.

Hur jag kan upplevas.

Idag hade jag en msn-konversation med en kollega. Vi pratade "skrev" om ett projekt vi håller på med.

Jag frågade:

- Är det något mer jag ska leverera. Jag måste bara få handen ur.....

Han svarade:
-Handen ur....?

Jag:
-Men handen ur ... du vet!

Han:
- Det är nog tummen du menar.

I say no more.

Hur man bemöter kunder

Vi har mycket att lära i kundbemötande. Så här skall det hela gå till.

Rå kyckling och anklagande om Klamydia

Jag är sämst på ta hem mina matbackar, detta har jag efter far min. Ofta händer det att jag står helt utan medans de ligger och skräpar på jobbet, i för andra människor irriterande högar.

Igår gjorde jag världens godaste lax och morötter till middag. Jag riktigt trängtade efter morgondagen när jag skulle få återuppleva den kulinariska upplevelsen på lunchen.

Eftersom jag var helt utan burkar satte jag upp resterna av middagen i en vanlig djuptallrik. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att kasta lite frusna kycklingfiléer i en annan djuptallrik.

Idag har jag suttit i möte hela förmiddagen. När jag kommer ut håller övriga på att tala om vem fan som tagit med råa kycklingfiléer och satt dem i kylen. Jag ryade på:
-Vad gormar ni om, jag blir alltid anklagad..... Jag har lax.

De fortsatte tugga om fenomenet och vad kycklingfiléerna kunde innehålla för sjukdomar. Klamydia låg högt på listan.

När jag ska äta inser jag... svårt att gissa. Nu bryter jag dieten och beställer en pizza. Gud är mig inte nådig idag.

När man måste tänka på sommaren för överlevnaden

33 minusgrader. 33 stycken isande, brännande, skärande minusgrader. Det är inte meningen att vi ska leva här. Utan välfärden hade vi aldrig överlevt. Jag nästan önskar att vi hade stannat i fattigdomen, tagit förnuftet till fånga och traskat neråt kontinenten. Nu får man stå sina förfäders kast, enfaldig och plikttrogen som man är.

Dagen har varit rent ut sagt förjävlig, eller den har varit okej men jag är på gnällhumör. Jag har svettats inomhus hela dagen, öppnat fönster som andra gått och stängt. Elementen har dundrat av kokande vatten, så högt att man inte kan höra sin egen röst. Jag tappade totalt bort mig själv där i oväsendet och svettattackerna.

Imorgon ska jag springa till apoteket och köpa Absolut Torr. Det är till att medicinera sig själv när alla andra är så frusna och ömtåliga. Det är inte mig det är fel på, det är alla andra. Jag tror nästan att jag har förstört min alldeles nya ullkofta, den kommer i alla fall aldrig mer bli sig lik. Jag hade en klänning utan ärm under och inte fan kunde jag sitta därmed gropigarmarna. Jag tål inte att se fanskapen så jag valde att uthärda värmen i koftan.

Som om det inte var nog, våldade jag och M oss på spinning. Jag ville ta livet av mig hela passet och lätt skruvarna sitta lösa på cykeln i förhoppning om att jag skulle ramla av, och åtminstone bryta lårbenshalsen, men icket. Men nu är det gjort, och när det väl är gjort, då känner jag mig som han, herr Gud.

Smörj i ansiktena med smöret människobarn, och läpparna med späcket. Då ska ni se att ni klarar er. God Natt

Bara 150 dagar till sommaren.

Farhågor, frihet och saxbett

Idag är sista dagen i friheten. Imorgon börjar knegandet på fabriken igen. Det är inte bra för själen att vara ledig för länge. Delvis skapar det en sanslös rastlöshet samt en än mer grundad avsmak till livet som arbetare.

I förrgår var jag på Lindex och en främmande kvinna kom fram och klappade mig på axeln. Hon sa:
-Kan du som är lång hjälpa mig att ta ner de där strumpbyxorna.

Ni skulle ha sett mitt stora saxbettsleende, det gick från öra till öra som på ett melonhuvud. En gång i livet har jag också fått vara lång, det finns rättvisa trots allt.

Igår anordnade Headon och sambo en trevlig white trash-fest med tacos. Det hela resulterade i en mycket trevlig kväll med frågering där livets största frågor avhandlades.

Jag har kanske inte hunnit med allt jag hade tänkt under julsemestern. Förrådet ser fortfarande ut som ett helvete, skåparna är inte städade och inget annat nödvändigt jox är inte heller gjort. Jag har faktiskt lyckats få upp nya gardiner i datarummet, rent otroligt. Det är vad jag kallar en bedrift.

Nu ska jag njuta av de sista timmarna av frihet, äta lasagne och sen gå och se Avatar på bio. Imorgon börjar allvaret igen, spinning ska man på också. Det är lika bra att gå ut hårt och trotsa alla sina farhågor på en gång.

Miljas pappa, poeten

Fick en dikt av en god vän, Miljas pappa... Den handlar om mig. Aldrig har någon diktat så fint.
Han är väldigt begåvad.. han, Miljas pappa.

Till Fröken Ö....som en flamma i mänskligheten drar hon förbi med en galen glädje till livet, som bör levas här och nu! Sen slocknar hon lite i en koja i skogen under jul & nyår. Men med nya krafter kommer hon som en grindpojke bakom min dörr och singlar med en slant hon tjänat och skriker "Kom nu, jag måste f...å leva" så drar vi ut i vinternatten dricker mjölk på hemvägen!

Det är så att man får tårar i ögonen

Björn Ranelid

Jag måste spola tillbaka bandet. Jag har gjort det igen, dömt någon, dragit förhastade slutsatser. Det gäller Herr Björn Ranelid. Jag har aldrig läst honom, men när jag letar igenom min bokhylla hittar jag Min son fäktas mot världen. Direkt efter avslutat inlägg ska jag börja läsa den. Efter ytterligare några böcker och lite mer i ryggen har jag rätt till en åsikt, inte förr.

Idag såg jag stjärnorna på slottet och det var Ranelids kväll. Jag har alltid sett honom som en konstant ordbajsande orange man med läppglans. Jag ska aldrig mer tänka något liknande om någon eller något.

Kränkning är aldrig något vackert. Hans sätt att hantera det hela och stå upp för sig själv kanske inte är det sätt jag själv hade valt. Dock tror jag att han lyckades. Det finns inte en människa med skam i kroppen som kommer att uttala sig om hans utseende eller någon annan ytlig prakt. Hur kan vi ens ägna vår tid till att kommentera sådana ytligheter. Det finns väl ingenting i det som är relevant.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Att säga att vi människor är vidriga är ju ingen nyhet. Borde vi inte ha kommit längre än att fastna vid färg, form och uttal? Nu talar jag inte om Ranelid utan generellt.

Mitt nyårslöfte är att vara extra snäll mot mina medmänniskor. Jag ska inte heller himla med ögonen åt flickor med silikonbröst och människor med för mycket läppglans.

Jag ska i alla fall göra ett helhjärtat försök.

Den late konungen och 100-åringar

Idag har jag varit ledig i exakt 10 dagar och är redan förslappad och disorienterad. Jag har inte en aning om vad det är för veckodag eller om det är varken morgon eller kväll. Jag är helt ur fas så att säga. Jag som hatar struktur och rutiner, och så visar det sig att jag inte kan fungera utan dem. Vi får se hur det går när jag blir stor och överlevnadskonstnär, förhoppningsvis har jag tagit mig längre i utvecklingen tills dess.

Idag har jag bland annat hunnit med att agera frisörska. Klipper en gammal släkting som är 83 år och som inte är så där värst petnoga, annars hade hon nog valt någon annan. Jag klippte kort pojkfrisyr, men gammelfaster brydde sig inte ens om att se sig i spegeln. Det är då man känner att sitt arbete är uppskattat.

Efter det skyndade vi iväg till ålderdomshemmet. Där skulle E firas. Tanten fyllde 100 år idag och hon är rent ut sagt fantastisk. Hon fick en almenacka för år 2010, och farbrorn som gav den till henne sa lite skämtsamt:
-nog kommer du väl leva ett år till?

E, granskade almanackan och sa som om det vore det självklaraste:
- ja nog ska jag det, nu när jag börjat.

Det är inte varje dag man får gå på ett 100-års kalas, förmodligen var detta både mitt första och sista. Som alla 100-åringar hade E fått telegram från konungen. Det var ett vackert telegram med ett fint utsmyckat brevhuvud. Sen stod det en rad och en gratulation, under var det undertecknat med Kung Karl Gustaf och Silvia.
De hade inte ens bemödat sig att skriva under, det var dataskrivet. Det är vad jag kallar lågt, nog fan har de tid att sätta några kråkor på de få telegram som skickas ut till dem som fyller 100. Förtjänar inte en människa som levt ett sekel en underteckning?

Jag känner nu, mer än någonsin att de ska kastas ut på bar backe och att inte en endaste krona från skattepengarna ska gå till deras handväskor för 100 000 tals kronor.

E, var i alla fall nöjd. Hon tyckte det kändes personligt när även Silvia stod med på telegrammet.

Nu ska jag lägga mig en stund, jag hann med att koka palt när jag kom hem. Palten är som heroinet, man orkar vad som helst bara man får ha den i sin hand.