Visar inlägg med etikett orättvisa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett orättvisa. Visa alla inlägg

måndag 18 januari 2010

Den utpekade, leprasmittade



Jag blir alltid beskylld. Detta säger jag inte med martyr i rösten utan mer som ett konstaterande. Jag känner en djup och innerlig sympati med Emil. Det är bara han som vet hur det är att sitta mentalt i snickerboa.

Är något uppätet, vad ropar man då? Är vinet slut, vem bannar man?

Några goda vänner hittade nyss ett fastkletat tuggummi under sitt vackra teakbord. Vem blev utpekad? Inte bara av dem själva, utan av hela vänskapskretsen?

På jobbet hittade de avföring i toalettstolen, vem var den första att ifrågasättas om hon hade glömt att spola.

En vägg påträffas kletig, vem ”hade” varit där med sina händer?

En människa som oftast är skötsam blir full på samma plats där den anklagade råkar befinna sig. Vem bär ansvaret?

Alla dessa frågeställningar har en gemensam nämnare. Det är inte underligt att man får hybris och tror att man är navet i självaste existensen.

torsdag 22 oktober 2009

När ordet vidrigt är lämpligt som rubrik

Jag vet inte om det är jag själv som blir mer och mer uppmärksam, eller om det är världen som blir allt jävligare. Det känns som om man allt oftare får vara upprörd. Arg behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Arghet kan tyda på engagemang och uppmärksamhet, även om det kan uttrycka sig på ett tonårsaktigt sätt. Hellre arg än läsandes Jotexkatalogen under fläkten, rökandes en cigarett, klagandes på ej nedfällda toalettsitsar.

Jag försöker ha ett fågelperspektiv. Jag försöker vara en sådan som inte bara läser de lokala nyheterna. Jag försöker att vara en sådan som inte tycker att en överkörd igelkott i Gällivare är mer värt att rapportera om, än könsstympning. De miljontals föräldralösa barnen. Torkan som direkt riskerar att ta flera miljoner människors liv. De naturkatastrofer som händer var och varannan dag, även där det inte befinner sig européer och amerikaner.

I relation till det känns problem som skolmat, löner, fallskärmar och vidriga politiker som en avlägsen ring på vattnet. Men det är dock problem som inte hade behövts finnas. Det är problem som kan försvinna.

Snorungar ska inte tjäna 120.000 för att stå i en målbur. Kommuner ska inte sponsra hockey med miljoner, när man inte kan ge barnen skolböcker. Slavarna på kommungolvet ska inte tappa helgtillägget när socialcheferna tjänar fyra gånger så mycket. Landsting ska inte renovera fasader när man inte kan behålla människor. Redan rika gubbar ska inte få betalt för ett jobb de inte utför. Politiker ska inte bli omvalda bara för att de haft ett uppdrag sedan länge och det har funkat okej. Vaccin ska inte köpas in för ett helt lands befolkning som riskerar "förkylning", när andra, många fler, inte får vaccinationer mot direkt livshotande sjukdomar.

När ska folk sluta vara så jävla vidriga. När ska staten och kommunerna sluta vara korrupta. När i helvete ska folk sluta bara se om sitt eget hus. När ska man sluta se åt det andra hållet. När ska man sluta tänka, det har ju alltid fungerat. När ska man sluta tro på vad folk säger bara för att de är auktoriteter. När ska folk börja använda sin analytiska förmåga. När ska det ske en förändring?

torsdag 3 juli 2008

Om jag ändå hade en badanka




Det är sommar och sol. Alla är ute och leker i det vackra vädret. Alla utom jag. Det är synd om mig. Jag sitter fast i arbetets starka klor. Jag tycker livet är väldigt orättvist.Jag vill bada. Jag är varm. Jag luktar svett. Jag är törstig. Livet är allt bra orättvist.

Jag äger inte ens en badanka...........