Björn Ranelid

Jag måste spola tillbaka bandet. Jag har gjort det igen, dömt någon, dragit förhastade slutsatser. Det gäller Herr Björn Ranelid. Jag har aldrig läst honom, men när jag letar igenom min bokhylla hittar jag Min son fäktas mot världen. Direkt efter avslutat inlägg ska jag börja läsa den. Efter ytterligare några böcker och lite mer i ryggen har jag rätt till en åsikt, inte förr.

Idag såg jag stjärnorna på slottet och det var Ranelids kväll. Jag har alltid sett honom som en konstant ordbajsande orange man med läppglans. Jag ska aldrig mer tänka något liknande om någon eller något.

Kränkning är aldrig något vackert. Hans sätt att hantera det hela och stå upp för sig själv kanske inte är det sätt jag själv hade valt. Dock tror jag att han lyckades. Det finns inte en människa med skam i kroppen som kommer att uttala sig om hans utseende eller någon annan ytlig prakt. Hur kan vi ens ägna vår tid till att kommentera sådana ytligheter. Det finns väl ingenting i det som är relevant.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Att säga att vi människor är vidriga är ju ingen nyhet. Borde vi inte ha kommit längre än att fastna vid färg, form och uttal? Nu talar jag inte om Ranelid utan generellt.

Mitt nyårslöfte är att vara extra snäll mot mina medmänniskor. Jag ska inte heller himla med ögonen åt flickor med silikonbröst och människor med för mycket läppglans.

Jag ska i alla fall göra ett helhjärtat försök.