Kakformar och hundhår

Vissa dagar luras. Man vaknar, allt känns bra och det känns som om dagen ska kunna flyta på utan lust att skalla sönder någonting.
Men, bli aldrig godtrogen. Allt kan vända, närsomhelst. Det börjar med att man inser att man torkat sig med hundhandduken och hår och ansikte är fullt av svarta små stickor. Efter det kan det bara gå åt ett håll, utförs.

Jag naglar mig fast vid några kloka ord som gav mig hopp. -Mitt liv är redan stöpt, ditt har just börjat.

Kanske är det så. Varför känner jag ångest, prestationsångest. Jag är ju praktiskt taget nyfödd. Nä, jag tänker inte bankas ner i formen. Jag tänker inte börja drömma om fluffiga bröllopsklänningar och nallepuhbårder. Jag behöver inte. Jag är nyfödd. Nyfödda ska inte behöva tänka på sådant. Synd det är så förbaskat ensamt utanför kakformen.

25 vs 15

Idag var jag ute på en promenad. Det är 10 + och solsken här i blåshålet. Det är fint ute men det är inte varmt nog att gå bararmad. Det märks att det är vår nu för unga flickor cyklar förbi i linne, själv går man runt i munktröja och jacka. Äntligen har jag kommit på vad som skiljer mig och 15-åringar åt. Jag visar inte längre armarna när det är kallt. Helt ärligt visar jag dem så sällan jag kan nuförtiden. När jag var tonåring åkte jag skoter i minikjol och gick i spagettilinne till biblioteket mitt i vintern.

Med denna nya vetskap i bagaget kan jag även konstatera att det första ålderstecknet som visar sig på en kvinna är att överarmarnas konsistens förändras.

För övrigt anser jag som lekman att spagettilinne är det mest nittiotala man kan bära.