Man får inte äta snor

Som kvinna har man en jävla massa krav på sig, jag betvivlar inte för en sekund att det är likadant för män. Jag har dock inte orkat sätta mig in männens situation eftersom min egen som kvinna tar nog mycket tid och energi. Egentligen är allt detta bara dravel, varför ens jämföra, vi är ju alla människor.

Jag vet inte när jag passerade en gräns för den måste ha varit osynlig. Helt plötsligt börjar folk fråga mig om barn och grejer. Jag är själv ett barn för guds skull, jag hade nyss min första menstruation, vad är problemet? Jag ska inte generalisera, men när jag svarar de frågande människorna ser många ut som om jag just svalt en snorkråka. Blicken när folk kollar lite snett och rullar ett halvt varv med ögonen och drar lite med munnen åt höger. Den minen får jag, en blandning av äckel och oförstånd.

Som kvinna ska man vilja ha barn, det ska vara en av de sakerna man ser fram emot i sitt liv, på samma sätt som kvinnor ska drömma om att en dag bli någons fru. Om man inte vill bruka guds gåva, fruktbarheten, möjligheten att ge nytt liv, är man otacksam. Det här är förmodligen gamla värderingar som lever kvar på något outgrundligt sätt.
Men är det inte så, att det samhället vi lever i idag, har gjort det nog svårt för oss att ta hand om oss själva.

Funderingar kring snor

Nu har jag varit snorig/snuvig sen sista helgen på min semester. Jag vägrar acceptera detta, det är inte kul att gå runt och känna att skallen är en sprängfylld snorballong. När jag ser tillbaka på mitt liv tänker jag snor, snor är ordet som sammanfattar mitt liv. Jag vill inte vara snor mer, jag vill vara energi eller något annat häftigt. Känns inte så sexigt att gå runt med droppande näsa jämt. Men om jag ser på min far och farbror verkar mina framtidsutsikter inte ljusa. Kanske lika bra att erkänna, de annars fulländade generna har en miss.

I morse hittade jag ett snorpapper i trapphuset, hittade kanske är fel ord, såg stämmer nog mer, det var inte så att jag tog upp det. Pappret var mönstrat och var liksom snurrat. Alla som någon gång jobbat på ålderdomshem vet att ett papper med den utformningen inte är något engångspapper. Jag har aldrig förstått det här med att kladda runt med papperstussar och varför i hela världen ha dem liggande i ärmslutet. Då går det som för denna stackars människa, man lämnar ett spår efter sig och så vitt jag vet är det aldrig bra.