Som kvinna har man en jävla massa krav på sig, jag betvivlar inte för en sekund att det är likadant för män. Jag har dock inte orkat sätta mig in männens situation eftersom min egen som kvinna tar nog mycket tid och energi. Egentligen är allt detta bara dravel, varför ens jämföra, vi är ju alla människor.
Jag vet inte när jag passerade en gräns för den måste ha varit osynlig. Helt plötsligt börjar folk fråga mig om barn och grejer. Jag är själv ett barn för guds skull, jag hade nyss min första menstruation, vad är problemet? Jag ska inte generalisera, men när jag svarar de frågande människorna ser många ut som om jag just svalt en snorkråka. Blicken när folk kollar lite snett och rullar ett halvt varv med ögonen och drar lite med munnen åt höger. Den minen får jag, en blandning av äckel och oförstånd.
Som kvinna ska man vilja ha barn, det ska vara en av de sakerna man ser fram emot i sitt liv, på samma sätt som kvinnor ska drömma om att en dag bli någons fru. Om man inte vill bruka guds gåva, fruktbarheten, möjligheten att ge nytt liv, är man otacksam. Det här är förmodligen gamla värderingar som lever kvar på något outgrundligt sätt.
Men är det inte så, att det samhället vi lever i idag, har gjort det nog svårt för oss att ta hand om oss själva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, det är hopplöst att ta hand om sig själv, jag blev ouppfostrad när jag blev tvungen att ta över vårdnaden efter mina föräldrar.
Jag förstår precis. Jag ska få en personlig assistent finansierad av staten.
Jag tycker även ni alla som har förhållande är nån slags superheros. Jag orkar knappt ta hand om mig själv, än mindre ta hänsyn till nån annan.
Skicka en kommentar