Ett fall för Freud

Jag har en fobi. Fenomenet kan om man utgår från betydelsen av spindelfobi nog kallas daggmaskfobi. Jag har även en annan fobi, eller man kan mer kalla det rädsla, och det är att bli våldtagen av en alien. Åter till daggmaskarna. Jag vet att daggmaskarna har ett väldigt viktigt uppdrag här på jorden, de äter blad och grejer och bajsar jord. Med andra ord är det väldigt dumt att önska livet ur en daggmask, men jag har allvarligt talat aldrig dödat någon med uppsåt. Ibland har jag spetsat dem med krok, men det handlar om ren överlevnad.

Maskar är äckliga varelser. Det värsta jag vet är när man håller i dem och de styvnar. Varför ska det göra så? Då råkar man alltid kasta iväg dem och sen ska man behöva vara paranoid att de hamnat i håret eller kapuschongen.

Jag förstår att de vrider och vänder sig när man ska kroka dem, de har väl överlevnadsinstinkt som alla andra, men varför måste de leva om de går av.

När jag gick i lågstadiet byggde vi en sådan där sak, en rätt tunn glasgrej där man kan se olika lager i genomskärning, löv, sand, jord, avfall osv. Där släppte fröken ner maskar och så kunde vi under flera veckors tid följa maskarnas arbete tills allt innehåll förvandlats till jord. Jag lider fortfarande av detta, tror jag hade bänken rätt nära också. Men jag jobbar på min daggmaskfobi. Jag fiskar med mask och jag vill för allt i världen inte vara en sådan tjej som ber om hjälp med att sätta masken på kroken.