Ett fall för Freud

Jag har en fobi. Fenomenet kan om man utgår från betydelsen av spindelfobi nog kallas daggmaskfobi. Jag har även en annan fobi, eller man kan mer kalla det rädsla, och det är att bli våldtagen av en alien. Åter till daggmaskarna. Jag vet att daggmaskarna har ett väldigt viktigt uppdrag här på jorden, de äter blad och grejer och bajsar jord. Med andra ord är det väldigt dumt att önska livet ur en daggmask, men jag har allvarligt talat aldrig dödat någon med uppsåt. Ibland har jag spetsat dem med krok, men det handlar om ren överlevnad.

Maskar är äckliga varelser. Det värsta jag vet är när man håller i dem och de styvnar. Varför ska det göra så? Då råkar man alltid kasta iväg dem och sen ska man behöva vara paranoid att de hamnat i håret eller kapuschongen.

Jag förstår att de vrider och vänder sig när man ska kroka dem, de har väl överlevnadsinstinkt som alla andra, men varför måste de leva om de går av.

När jag gick i lågstadiet byggde vi en sådan där sak, en rätt tunn glasgrej där man kan se olika lager i genomskärning, löv, sand, jord, avfall osv. Där släppte fröken ner maskar och så kunde vi under flera veckors tid följa maskarnas arbete tills allt innehåll förvandlats till jord. Jag lider fortfarande av detta, tror jag hade bänken rätt nära också. Men jag jobbar på min daggmaskfobi. Jag fiskar med mask och jag vill för allt i världen inte vara en sådan tjej som ber om hjälp med att sätta masken på kroken.

Alien...

Jag är rädd för aliens och då menar jag rädd som i psykiskt sjukt rädd. Det hela började med att jag läste boken Närkontakt av Whitley Strieber när jag var 14 år. Efter att ha läst boken var jag inte mig själv på kanske tre år och som ni märker bär jag men fortfarande. Vet inte om boken skulle ha samma inverkan på mig om jag läste den idag, förhoppningsvis inte, men jag skulle inte läsa om den för alla pengar i världen. Nyss googlade jag på bokens titel för att ladda ner en bild till detta inlägg, bara åsynen av bilden gör att jag vill lägga mig i fosterställning och svälja mängder av gift.

Nåja, idag på jobbet började vi prata om aliens. Eftersom jag inte har vett nog att skämmas för min patetiska rädsla för aliens pratade jag vitt och brett om min rädsla. Naturligtvis kom diskussionen upp angående de nya solsystem som fotograferas för några veckor sedan. Alla var rörande överens om att det är väldigt osannolikt att vi är de enda intelligenta, levande varelser som existerar.

Nåväl, fikat var över och jag gick tillbaka till mitt kontor, satt och jobbade när allt plötsligt blev becksvart. Det tog mig kanske en millisekund att fabla ihop att det var självklart att det var aliens som skulle hämta mig och just mig. Varför ska jag berätta snart. Jag hör hur folk börjar röra sig och gå hem för dagen eftersom det är lönnlöst att jobba utan ström. Jag greppar tag i närmaste person och håller fast honom och säger

- lämnar du mig nu kommer jag för det första skita på mig och för det andra kommer detta företag att få bekosta en mycket dyr och lång terapi. Killen blev så chockad så han stannade kvar.

När jag äntligen kom till bilen började mina gamla alienfobier gro och växa sig större och starkare än någonsin. Jag är inte längre 14 och idag vet jag så mycket mer än då, jag kan även tänka rationellt och snickra ihop teorier på en rätt hög nivå. Helt plötsligt verkade det helt sunt och riktigt att jag nog skulle bli bortförd av aliens. Varför? Ja men det var ju självklart. Jag är ju det perfekta ämnet för ett experiment. Jag är kvinna, snart medelålder och jag kan mycket väl fungera rätt bra som värd för en alieninsimation. Jag är ett utmärkt exemplar av människorna i mitten. Med det menar jag, jag är medel, medel i det mesta. Vad är den genomsnittliga skostorleken för kvinnor 38, check, BH-storlek, 75 B, check, längd 167 cm, check, medelvikt, medellångt hår, medelbildad, jag kunde vid tillfället fortsätta hur länge som helst. Allt hade ett samband. Om dessa aliens nu är i behov en bärare av världens första människo/alien hybrid är jag det självklara valet.

Sväljer hårt.