Ironi

Igår var jag så fruktansvärt bakfull, jag trodde allvarligt talat att jag skulle dö på riktigt. Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig själv och mitt i allt hade jag städat lägenheten, fixat en stek, hasselbakspotatis och inkokta päron. När mina föräldrar och gammelfaster kom stod jag där med rutigt förkläde och kaffepannan i högsta hugg, med ett leende som hade kunnat lysa upp hela världen. Okej jag överdrev lite, jag tror det syntes hur sliten jag var eftersom pappa hotade med att stanna länge.

Vid efterrätten kom i alla fall en gammal incident upp. Jag kommer aldrig vara kapabel till att återberätta detta på ett sätt som kan jämföras med ögonblicket i verkligheten, men jag gör ett försök.

För några år sedan firade jag och P nyår hemma hos mina föräldrar.
Vi åt gott, drack vin och firade nyår i vanlig svensk anda. Under kvällen skröt pappa om hur han köpt de värsta fyrverkeripjäserna någonsin, att hela byn skulle bli avundsjuka och hur otroligt häftigt det skulle bli, superbomben kallade han fyrverkeriet.
Tolvslaget närmade sig och jag och mamma började bylsa på oss kläder för att gå ut. Varför är det alltid 30 minusgrader på nyår? Nåja, när de andra såg att jag och mamma var på väg ut gjorde de det normala och följde efter. Väl ute ställde sig alla på gårdsplanen och tittade på de andra fyrverkerierna. Jag och mamma stod och tittade på pappa, manande liksom, ja vart är fyrverkerierna. Ingen reaktion. Tillslut frågade mamma

- Men ska du inte tända fyrverkerierna
- Vilka fyrverkerier svarar pappa

Mamma ger mig en blick, vilken idiot, fattar han ingentingblicken.

- Ja men herregud nu har vi ju klätt på oss och allt, var är fyrverkerierna.
- Jag har inga fyrverkerier
- Men varför är vi ute då?
- Jag gick bara ut för att alla var så himla uppjagade och skulle ut

Alla stod som fågelholkar, svårt att förstå något alls just i den stunden. Det hela slutade med att vi fick kolla på Vitåbornas fyrverkerier samt att vi fick smaka på ironins bittra men ack så underhållande eftersmak.