Vår vän vägledaren

Idag har jag och min kära vän J varit utrikes. Vi har nämligen varit på en dagsutflykt till Finland. Resan var mycket lyckad. Jag har svettats, andats tungt och piskat min bärande bitch hela dagen.

Något som är helt sjukt är att Whyred har en outlet i Haparanda. Tyvärr kommer nog butiken inte finnas kvar eftersom människorna runt omkring är dumma, har dålig klädsmak och är snåla. Butiksbiträdet berättade att Haparandakarlarna kommer in och klagar på att jeansen kostar 300 kronor eftersom de kan köpa jeans för 50 på lågprisvaruhusen i Torneå. Är inte detta märkligt, Finland är ett av de mest världsledande länder inom design men den stora folkmassan matchar fortfarande träningsbyxor med pumps och köper sina jeans på stormarknad. Skrämmande.

Vi hann även med att gallra gallerian i Torneå. Efter den stora besvikelsen över annandagsrean i Luleå tog jag igen all oshoppad shopping, fick hybris och köpte allt jag gillade. Bara för att verkligen statuera ett exempel köpte jag allt i 2 färger. Allt detta för att misshushålla riktigt ordentligt med pengar på annan ort än den fördömda staden Luleå.

På vägen hem blev jag kompis med en bil framför oss som jag förbjöd J att köra om, han sa att han hatade min kompis och ville preja honom av vägen. Jag hotade att hoppa av i farten om han gjorde något mot min vän, min vän vägledaren. Plötsligt fick jag en uppenbarelse om att ifall vi inte följde vägledaren skulle dö på väg hem. I Kalix tappade vi bort honom och vem utbrast i ett glädjetjut vid kråkfällan när vår vän volvon plötsligt hamnade framför oss igen. Jag var glad, J blev ledsen att återigen behöva köra 80 kilometer i timmen.

Men vi kom hem oskadda, tack vare vår förnuftiga vän.
Ytterligare ett bevis på att fröken Ö alltid har rätt.

När blev vi ett vi?

Var till Stockholm över dagen igår. Kom att tänka på något jag varit med om vi ett flertal tillfällen. Vad är det som händer med människor när de flyger. Den svenska drygheten och avståndstagandet till okända människor är som bortblåst. Nu var det tredje gången jag hamnade i en mycket irriterande situation.

När planet landar så säger som vanligt stewarden eller flygvärdinnan, ”var god sitt kvar på era platser med bältet fastknäppt till kaptenen släckt symbolen blablabla.

Sitter kvar, längst in mot fönstret, det sitter en kvinna bredvid mig. Hon sitter i mitten på raden som har tre platser. När planet stannat och symbolen släckts börjar jag skruva på mig och visa att nu är jag beredd att ställa mig upp och gå ut ur detta förbannade flygplan. Kvinnan sitter kvar i godan ro och ignorerar totalt mina små tecken som visar hur bråttom jag har. Helt plötsligt ser hon mig rakt in i ögonen och säger:

- vi sitter kvar, vi har ju inte så bråttom, alla är så stressade
- men jag har lite bråttom, kan jag få komma ut
- nej vi sitter kvar, det går inte fortare om man tränger sig

- men halva planet är ju redan ute, gången är i princip helt fri

- nu tar vi det lugnt

När blev vi ett vi. När började jag och den okända damen ta gemensamma beslut.