De duobus malis minus est semper eligendum.

För er som är lika bildade som jag och kan latin flytande behöver jag inte förklara. För er andra kan jag berätta att citatet i rubriken betyder, av två onda ting skall man alltid välja det minst onda. I mitt liv har detta citat och det klassiska, alla goda ting är tre korsparat sig och fött fram en hybrid av antal och innerbörd. En ond avkomma som fördunklar mitt liv.

Vart ska jag börja. Idag skulle jag med Doris till veterinären. Hon har haft klåda ett tag, ett ganska långt tag. På väg dit backade jag i en stolpe. Där har vi ettan.

Väl hos veterinären fick jag vänta i en timme på att få komma in. (Jag höll mig lugn, det hade trots allt kommit in två överkörda hundar, det respekterar jag och känner vördnad inför) Det visade sig att fröken Doris har skabb. Rävskabb. (det smittar inte till människor, de små djuren kan inte föröka sig på oss, dock leva en stund eller två) Ni behöver inte ta avstånd, men gör det gärna ändå.

Direkt efter veterinärbesöket som resulterade i försening på två timmar åkte jag till Apoteket. Apoteket är nu mitt andra hatobjekt efter Posten. Postens namn kan jag inte ens ta i min mun.

Väl på apoteket tog jag en lapp. Nr 195 stod det på lappen. På tavlan ovanför diskarna stod det 188. Det var inte så farligt tänkte jag. Efter ca 25 minuter var det nr 191:s tur. Personalen var som hasande reliker. De hasade sig fram utan vare sig mening eller mål. Mitt i allt började de småprata med någon Börje och någon Majlis som de var tjenis med.

Jag har väldigt anarkistiska tankar om lagar och regler men när det kommer till kösystem är jag rent slavisk. Det här kösystemet fungerade inte. Finns det en lapp med mitt nummer ska jag fan inte bli förbisedd.

45 minuter senare fick jag komma fram till disken. Tanten kollade på mitt recept och skrev med de trögaste, mest sega pekfingervals jag någonsin skådad. Det tog väl en sådär 10 minuter att krafsa ner två meningar. Jag slet fram kortet för att vara redo att betala. Då kläcker tanten.- Nu får du gå till nästa kassa så att farmaceuten kan godkänna receptet och ta betalt. – Driver du med mig, sa jag. – Nej, sa damen. Det är bara fyra före dig avslutade hon med. Jag brann, som en övertänd skyskrapa. Jag ville spränga och förgöra. Hade jag haft en handgranat hade jag dragit ut sprinten, jag lovar. Jag hade offrat mitt liv för sakens skull.

Nu satt jag plötsligt i en ny kö. Farmaceuttanten var en sådan tant med kort hår på ena sidan och page på anda. De tanterna kan surra och de tanterna tänker inte på att komprimera sitt budskap. De pratades Lobelior och vårlökar till förbannelse. 20 minuter senare var det min tur. Efter det var jag 1000 kronor fattigare, Djursjukhuset inkluderat.

På väg hem i bilen tänkte jag att nu kommer en sak till hända, så fungerar mitt liv. Väl hemma började jag hafsa och slafsa i hunger för att få till någon föda. Nikkalouktasoppa stod på menyn. Har varit sugen på det i över två veckor. Tror ni inte jag slänger ner köttfärsen i den heta oljan så det stänker ner hela mitt ansikte. Självklart. Nu vill jag inte säga eller göra mer idag. Förutom att klia mig.