Sparklåda och rutten fårlukt

Livet rullar på. Om dagarna bedrivs utredningar om vem som gjort nummer två på toaletten utan att spola. Vem kan det vara och varför. Frågorna är många. En liten höjdpunkt, ett litet mysterium som livar upp det vardagliga.

Hysterin inför julen har kickat in. Som alltid medför julklappsköpandet prestationsångest. Klappen ska vara unik, uttänkt, och ha mening. Det i sig skapar ångest, ibland är det en fördel att ha en liten och utdöende släkt, så klapparna inte är så många till antalet.

Det har äntligen kommit snö. Det är något med detta ljudisolerade täcke som gör tillvaron lite mer behaglig. Det är lätt att dagdrömma sig tillbaka till sparklådan. Minnen av den sparkande rytmen, lukten av ruttet fårskinn och kalla, krispiga barnakinder.
Tänk om man som vuxen fick bli nedbäddad i en jättesparklåda. Väl i lådan togs man ut på en tur för att sövas till en eftermiddagslur, precis där på dagen när det känns som tyngst. Det vore nåt.

Snart kommer det nya året, med sina tyngande förväntningar. Jag har för länge sedan slutat lägga upp mål för kommande år. Det är bara stressande och ångestskapande. För ett tag sedan fick jag höra, - Du är väldigt bekväm för att bara vara 26 år. Jag som någonstans trodde jag hade hittat lugnet och för första gången känt att jag inte behöver befinna mig två år fram i tiden. Jag anser dock att det är balans och inte lathet (bekvämhet), det känns helt enkelt bättre så.

Efter att hela morgonen försökt slicka min armbåge (skulle få en miljon om jag klarade det) ska jag nu dammsuga. Det känns inte alls bra. Jag blir aggressiv och självmordsbenägen av dammsugning. Jag borde få ett läkarintyg för att slippa, det är förödande för min psykiska hälsa. På tal om psykisk hälsa såg jag igår något om mördarbakterier på TV. Nu är jag rädd för dem. Fast de inte finns en chans i helvete att de kan synas, ser jag dem här och där. Igår dansade de runt på en grapefruktshalva. Nä nu ska jag ge mig. Jag har golv att skrubba och hundöron att tvätta.

Trasdocka, existens och skam.

Läste nyss ett riktigt bra inlägg på bloggen Rapporterat. Jag känner han farbrorn som skriver. Han är rätt klok den där jeansprofessorn.

För att förstå något av vad jag nu kommer skriva kan man behöva läsa hans inlägg.

Jag tycker detta fenomen är väldigt intressant. Till vardags är jag själv en rätt pretto person som ogillar hjärndöd musik, sjuka kvinnoideal och försvarslöst beteende. Jag tycker generellt ganska mycket om allt och ingenting, men vi människor har inte bara en dimension.

Jag vill bli sedd som någorlunda vettig. Jag vill inte vara traditionellt vuxen och sitta med fötterna på golvet när man kan sitta i skräddarställning. Jag vill fortsätta vara den som startar ett snöbollskrig och jag vill vara den som leker kurragömma på Kvantum. Jag vill våga säga knäppa saker som ingen förstår, för det är jag. Den jag är.

Jag vill inte vara den som refererar till Stig Larsson när jag pratar litteratur, eller den som lyssnar på boten Anna. Någonstans ställer jag mig inte över, men på sidan av detta. Men ingen människa är en rak linje, vi är sneda, skeva och krokiga. Precis som mina tänder.

Jag känner ingen som helst tvekan inför att vara schizofren när det kommer till vissa avseenden. Jag tycker att vi ska våga bara vara, vara de knasiga och sjuka människor vi är. Jag tycker vi ska våga, våga läsa Kafka samtidigt som vi ålar oss och slänger med håret till hjärndöd musik på ett sunkigt uteställe.

Att åla, slänga med håret och vara vidrigt full på ett dansgolv är kanske inget man dagen efter är stolt över. Men just då, när man gör det, gör man det förhoppningsvis för att man vill och tycker det är kul, annars vore det riktigt tragiskt. Att man dagen efter vaknar med mastodontångest och ett hjärta som pickar som en hackspett i bröstet är priset man får betala. Ibland är det värt det och ibland inte.

Detta beteende kan gå emot alla våra värderingar och principer. Ibland behöver man befrielse. Ibland behöver man lägga förståndet åt sidan. Våga släppa spärrarna. Våga vara vidrig.

Jag vill bara existera i stunden. Så länge jag bara skadar mig själv med mitt beteende sover jag gott på nätterna. När det går så långt att jag skadar andra hoppas jag att någon modig vågar säga det till mig.

Det där med att lämna förståndet i innerfickan känns. Det får en att fundera och kanske till och med skämmas. Nåja. Den stora frågan är väl varför det känns. Varför man är så rädd att skämma ut sig och varför vi strävar efter att alla ska tycka om oss.