Julaftons morgon

Att det är julafton idag är inte något jag förstår. Jag är fortfarande kvar där långt bak i oktober. Det känns lite konstigt att tiden går så fort. Är det inte meningen att man ska befinna sig i den, inte utanför. Nu blir det så där krångligt och jag börjar tänka på att man hjärna kanske ligger någonstans i en burk, långt borta i en annan galax.

I skrivande stund sitter jag hemma i byn, det är en sådan frid att vara här. Just nu är det inte så mycket till julstämning eftersom jag är ensam med de tre psykskallarna. Far är och tänder på gravarna, mor är i arbetet och bror ligger nog hemma i sin lägenhet och sover. Lite svårt att skapa julstämning på egen hand. Stackars de människor som sitter ensamma en dag som denna. Fast egentligen är det ju bara inget annat än en vanlig dag, det är ju vi själva som sjåsar upp den.

Nu brakar snart cirkusen igång, bäst att njuta av kaffet och klappa katten en stund till. Här ska bakas saffranskaka. Sen ska vi åka till ålderdomshemmet och fira jul med 100-åringen, fika och byta julklappar med våra få blodsläktingar. Gammel, gammel mostra fyller 100 år i januari. Det känns helt overkligt, kvinnan var ju gammal tant redan när man föddes. Ska försöka tänka på det när jag känner mig stressad och känner att livet rinner mig ur händerna. Efter det ska vi skynda hem och ställa i ordning all mat och sen kommer mor och gammelfaster. Det kanske inte är någon Barnen i Bullerby jul, men det är lik förbannat jul och man har privilegiet att få vara med sin familj.

Sparklåda och rutten fårlukt

Livet rullar på. Om dagarna bedrivs utredningar om vem som gjort nummer två på toaletten utan att spola. Vem kan det vara och varför. Frågorna är många. En liten höjdpunkt, ett litet mysterium som livar upp det vardagliga.

Hysterin inför julen har kickat in. Som alltid medför julklappsköpandet prestationsångest. Klappen ska vara unik, uttänkt, och ha mening. Det i sig skapar ångest, ibland är det en fördel att ha en liten och utdöende släkt, så klapparna inte är så många till antalet.

Det har äntligen kommit snö. Det är något med detta ljudisolerade täcke som gör tillvaron lite mer behaglig. Det är lätt att dagdrömma sig tillbaka till sparklådan. Minnen av den sparkande rytmen, lukten av ruttet fårskinn och kalla, krispiga barnakinder.
Tänk om man som vuxen fick bli nedbäddad i en jättesparklåda. Väl i lådan togs man ut på en tur för att sövas till en eftermiddagslur, precis där på dagen när det känns som tyngst. Det vore nåt.

Snart kommer det nya året, med sina tyngande förväntningar. Jag har för länge sedan slutat lägga upp mål för kommande år. Det är bara stressande och ångestskapande. För ett tag sedan fick jag höra, - Du är väldigt bekväm för att bara vara 26 år. Jag som någonstans trodde jag hade hittat lugnet och för första gången känt att jag inte behöver befinna mig två år fram i tiden. Jag anser dock att det är balans och inte lathet (bekvämhet), det känns helt enkelt bättre så.

Efter att hela morgonen försökt slicka min armbåge (skulle få en miljon om jag klarade det) ska jag nu dammsuga. Det känns inte alls bra. Jag blir aggressiv och självmordsbenägen av dammsugning. Jag borde få ett läkarintyg för att slippa, det är förödande för min psykiska hälsa. På tal om psykisk hälsa såg jag igår något om mördarbakterier på TV. Nu är jag rädd för dem. Fast de inte finns en chans i helvete att de kan synas, ser jag dem här och där. Igår dansade de runt på en grapefruktshalva. Nä nu ska jag ge mig. Jag har golv att skrubba och hundöron att tvätta.

Äppel, Päppel, Piron, Paron…..

Äppel päppel piron paron
hon sa ett, hon sa tu ute ska
du vara nu!

Jag kan än idag sakna Äppel, Päppel, Piron böckerna. Åh vad roliga de var. Det enda som var lite jobbigt var stressen de orsakade. När jag ser tillbaka på lågstadietiden tänker jag nästan först på jäktet och tävlingen kring vem som först gjorde ut äppel, päppel, piron, paron böckerna.

När jag gick i lågstadiet fanns alla de böckerna i ett glasskåp längs ner i klassrummet. De låg fint uppradade i ordningsföljd. Man såg så tydligt vilken bok som var vilken eftersom alla hade olika färg, det tog inte länge att kunna avgöra enbart på färgen vilken bok någon längre bort i klassrummet var på. Var på, ja frågan vilken bok är du på? ställdes nog mer än en gång.

Jag kommer ihåg att vissa var så seriösa att de tog hem och gjorde ut böcker under helgerna och på måndag fick man värsta chocken när det första man fick se var att fröken hämtade en ny bok åt någon. Nyfikenheten väcktes alltid till liv så fort fröken rörde sig nere vid glasskåpet.
Då kom stressen och magontet som på beställning. Jag tror jag har blivit skadad av detta. Jag skyller allt på mina överseriösa fd klasskamrater. Undra om jag kan skicka terapiräkningen till min gamla lärare.