Åter till kvällens erfarenhet. Eftersom Boden är en väldigt ologisk och svår stad så körde vi i karavan efter mina föräldrar. Vi var på väg ut mot Dollarstore. Helt plötsligt dyker en polisbil upp bakom oss och slår på blåljusen. Vi stannar till. Två polismän kliver ut och går och blockerar både förardörren och passagerardörren. Jag tittar ut och öppnar dörren till polisen på min sida. Polismannen harklar sig och säger, - vi känner inte igen bilen, ni är inte härifrån. Jag svarar- hahah nej, vi är verkligen inte från Boden. Polismannen kontrar med - men är ni från Norrbotten?
– Ja, vi är från Luleå. Fick lust att dra till med ett spatsiba men jag fann mig inte i stundens hetta.
Polismannen fortsätter med att förklara att de kollar upp skumma typer i området. Den andra börjar klaga på att man inte kan se registreringsnumret men som sagt, hur ska vi veta det säger vi, det är snörök efter vägen. Poliserna opponerar sig inte.
Konstaplarna kollar varken körkort eller blåstestar, efter en stund säger de bara adjö och drar. Jag vet inte vad jag har för fel men varje gång jag pratar med poliser lägger jag på någon Janne Loffe Karlsson attityd. Det går verkligen inte hem så det är inget att rekommendera.
Direkt vi får åka igen ringer min bror. De har stannat 20 meter framför oss och sett hela spektaklet. Polisen hann även fråga om vi var i sällskap med bilen framför, det kändes som om de släppte misstanken om att vi var skumma när vi berättade att det var mina föräldrar. Typiskt att man aldrig får verka farlig.
Min brors kommentar när han ringde för att fråga hur det gick sammanfattar hela historien. - Tro fan ni blir stoppade, din bil ser ju ut som en jävla knarkarbil.
Jag får alltid skydda min bil, även kallad bajsmobilen. Men det känns som om det är omöjligt att hitta ett motargument till detta beskyllande. Rostig bil med rosa motorhuv och tonade bakrutor. Lilla bajsmo kan nog lätt misstas för en knarkarfarkost.
