Payback time

Expressen skriver om skolfotografen som bytte motiv på Billies T-shirt.
"Absolut hembränt - smaken man aldrig minns" stod det på 15-åriga Billie Borgs T-shirt.
Smaklöst tyckte skolfotografen som retuscherade bilden så det i stället var en Nalle Puhbild i skolkatalogen. - Nu har alla den! rasar Billie Borg."

Som gammal skolfotograf kan jag inte annat än att hånskratta. Ett riktigt avgrundskratt som är fyllt av skadeglädje. Vilken humor, helt fantastiskt. Jag önskar att det vore jag som stod bakom detta. Det är såhär man utkämpar modern krigsföring.

Jag vet själv hur det känns att ha hormonstinna, stöddiga valpar springandes kring benen när man försöker utföra sitt så kallade jobb. Det är inte lätt och det är en psykologisk kamp varje dag. Det är en jävla tur att man inte har tillgång till maskingevär, för i så fall hade en och annan klass varit jämnad med marken.

Det är så här man skulle ha gjort. Det är så här man ger igen på ett snyggt sätt.

Samtal med substans del II

Var på födelsedagsfika hos ett 28 årigt födelsedagsbarn igår. Hade något filmat kvällen hade den personen varit miljonär nu, på riktigt, för det är sant. Samtalet innehöll allt ett samtal kan vara värt att innehålla så länge man gillar amputerade fingrar och flugsvamp.

Det hela började med att världens sötaste barn ljög motoriskt. Sådant gillar jag. Att han sprang runt så hans mamma fick kuta häcken av sig gjorde bara saken bättre. Jag satt i soffan och skrattade och kände mig underhållen.

Efter det pratades det en massa om att killar/män ofta har en tendens att vara schizofrena och allmänt störda i huvudet. Den vanliga problematiken kom upp. Killar som uppmuntrar fortsatt kommunikation och sedan som genom ett trollslag blir stumma. Födelsedagsbarnet hade svar på tal. – Har du amputerat fingrarna, eller?

Efter det kom goda medicinska råd. Det handlade om svamp och blöta handdukar och att riklig svampinfektion numera skall kallas flugsvamp. På slang enbart fluga.
Våra tidigare mentala issues kom även på tal. Jag blev påmind om att jag haft bacillskräck och att jag tvångsmässigt tvättade händerna och duschade hela dagarna under gymnasiet. En annan berättade att hon under ett helt års tid haft skärpta sinnen. Att hon kunde höra vart hennes pojkvän befann sig med hjälp av akvariesurr och andra miljöljud. Efter många turer fram och tillbaka kunde vi alla konstatera att vi var psykiskt sjuka och vill ha vård. Med betoning på vill.

I slutet av kvällen kom en tidsskriftsamlare fram med gamla skolkataloger, helt plötsligt var man mentalt tillbaka i dåtiden. Jag fick hjärtklappning i vanlig ordning när jag skulle kika på en skolkatalogskärlek som gick på Hertsöskolan. Han var fortfarande fin. Födelsedagsbarnet hade klottrat på mitt ansikte i katalogen från sexan. Skejtartönt stod det. Jag såg ut som ett oskyldigt barn.

Många goda skratt blev det och en mycket klok tjej summerade kvällen med att det nog aldrig var så tyst på skolbussen som dagen när skolkatalogen delades ut. Det var nog enda skillnaden från då och nu. Tystnaden var i alla fall inte närvarande i rummet.