Ripan, en fågel som ingen skådar

Luleå har alltid i all tid och evighet varit ett hål för följare. Här frodas dessa följare och målet är att vara som alla andra. Börjar en av stigtramparna äta seg högrev serverad med pommes, marknadsfört som ”trensig jävla sportfood” på ”SPORTBAREN” så kommer hela sekten som på lämmeltåg. Här hänger man som i klasar och visar upp sin senaste outfit. Plötsligt är alla sportintresserade och tycker att det är en fantastisk idé att vistas i ett rum som påminner om Allans skrubb på långvården. Allan 72, döv med inkontinens och TV:n ständigt på järnet. Läs
(revirpinkande)

I Luleå är det väldigt viktigt att visa upp sig och gud nåde den som pratar för högt vid ett bord om något opassande. När sommaren kommer då springer människorna som självmordsbombare mot ett sjunkfärdig gammal båtjävel. Här beställer man drinkar för hutlösa summor och fortsätter att äta seg högrev och ser nickande mot varandra – det här var en riktig delikatess.

Det är inget fel på de här miljöerna och det är trevligt också, det är roligt att vistas där folk finns. Men vad är det för fel på att äta gogonzolafyllda champinjoner, storbrakabitar av oxfilé och dricka iskall Mariestads för 225 kronor på Ripan.

Jo, för det är inte trendigt där och där sitter det människor i hörnen som pratar med sig själva.

Nu ska stigjäveln till Ripan trampas upp om det så ska göras med våld. Hursomhelst har man med sig de bästa människorna dit och då spelar det ingen roll vart folket är. De andra får gärna trängas.