Ripan, en fågel som ingen skådar

Luleå har alltid i all tid och evighet varit ett hål för följare. Här frodas dessa följare och målet är att vara som alla andra. Börjar en av stigtramparna äta seg högrev serverad med pommes, marknadsfört som ”trensig jävla sportfood” på ”SPORTBAREN” så kommer hela sekten som på lämmeltåg. Här hänger man som i klasar och visar upp sin senaste outfit. Plötsligt är alla sportintresserade och tycker att det är en fantastisk idé att vistas i ett rum som påminner om Allans skrubb på långvården. Allan 72, döv med inkontinens och TV:n ständigt på järnet. Läs
(revirpinkande)

I Luleå är det väldigt viktigt att visa upp sig och gud nåde den som pratar för högt vid ett bord om något opassande. När sommaren kommer då springer människorna som självmordsbombare mot ett sjunkfärdig gammal båtjävel. Här beställer man drinkar för hutlösa summor och fortsätter att äta seg högrev och ser nickande mot varandra – det här var en riktig delikatess.

Det är inget fel på de här miljöerna och det är trevligt också, det är roligt att vistas där folk finns. Men vad är det för fel på att äta gogonzolafyllda champinjoner, storbrakabitar av oxfilé och dricka iskall Mariestads för 225 kronor på Ripan.

Jo, för det är inte trendigt där och där sitter det människor i hörnen som pratar med sig själva.

Nu ska stigjäveln till Ripan trampas upp om det så ska göras med våld. Hursomhelst har man med sig de bästa människorna dit och då spelar det ingen roll vart folket är. De andra får gärna trängas.

Laleh

Hela dagen har jag varit uppeldad över gårdagens Lalehkonsert. Som alltid när jag blir upprymd kan jag inte sluta prata och berätta, jag måste sprida informationen vidare vare sig folk vill eller inte. Efter många lovord och återberättande fick jag höra att jag var både autistisk och jobbig. Dock har jag gjort min plikt och spridit budskapet. Laleh är Sveriges bästa kvinnliga artist. Jag är inte så mycket för manligt och kvinnligt så jag ursäktar mig och säger istället Sveriges bästa.

Jag hade inga speciella förväntningar innan, men efter bara några minuter satt jag som en hungrig fågelunge och bara gapade. Jag har aldrig någonsin, med risk för att låta fånig upplevt något liknande i ett musikaliskt sammanhang. Jag blev utan överdrift kär i kvinnan, jag kände att jag ville bära hennes barn och föra begåvningen vidare.

Konserten var fantastisk från början till slut. Det fanns inte en tråkig stund. Kvinnan är inte bara begåvad hon är rolig också och framförallt har hon fattat. Det känns även som om alla musikaliska genres finns representerade i hennes musik. Om inte en människa kan hitta något de tycker om i hennes musik borde de fan låsas in. När jag läser Kurirens recension blir jag mörkrädd. Vad skickar de ut för en människa? Han var uppenbarligen inte på plats och utan tvekan störd.

Jag säger bara! Där stod hon. Min drömmänniska. En tummelisa med flickaktiga rörelser som sjöng om sanning och inget jävla svammel.