Jag är här för att stanna.

Igår var jag och M på vattengympa. Jag måste säga att det är ett väldigt trevligt pass. Som gammal snorgärsunge trivs jag alldeles förträffligt i vattnet.

Dock är vattengympagruppen på Måndagar en väldigt sammansvetsad grupp. Medelåldern beräknar jag lite löst till ca 75 år.

De ser på oss som om vi är outsiders och de räknar kallt med att vi ska droppa av efter några gånger. Men det kan ni glömma tanter, jag är här för att stanna.

Igår såg man deras små skallar snurrande i förvirringen. - Men gud vad mycket folk, hur ska vi rymmas? kläcktes ute i myllret av skallar. Konstaterande, kanske t.o.m veckans konstaterande. Kärringar och småaktighet går ofta hand i hand.

PS. Förra Onsdagen läste 50 unika personer min blogg. Inget i jämförelse med schlagerbrudars 100.000 per/dag. Men ack 50 hela personer.

Tanter utan vett

Kom just hem från teatern. Det var en bra teater, Måsen av Anton Tjechov. Allt var mycket bra, förutom tanterna bakom. Hade det inte varit för min princip att inte hyscha folk hade jag vänt mig om och hyschat så mycket en människa kan hyscha. Det var som att ha en sportkommentator bakom sig.

Projektionerna på ridån läste de högt.
- Nu har det gått två år
- Akt 2
- Måsen fortsätter efter pausen osv.

Sen var de även tvungna att kommentera handlingen, just när det var som mest spännande.
-Nu kommer han nog att skjuta sig.

När föreställningen var slut kastade de sig ut i gången och sprang. Ja, de KUTADE. Varför. Jo för att hinna först till garderoben. Man tror fan inte det är sant.