Jag är här för att stanna.

Igår var jag och M på vattengympa. Jag måste säga att det är ett väldigt trevligt pass. Som gammal snorgärsunge trivs jag alldeles förträffligt i vattnet.

Dock är vattengympagruppen på Måndagar en väldigt sammansvetsad grupp. Medelåldern beräknar jag lite löst till ca 75 år.

De ser på oss som om vi är outsiders och de räknar kallt med att vi ska droppa av efter några gånger. Men det kan ni glömma tanter, jag är här för att stanna.

Igår såg man deras små skallar snurrande i förvirringen. - Men gud vad mycket folk, hur ska vi rymmas? kläcktes ute i myllret av skallar. Konstaterande, kanske t.o.m veckans konstaterande. Kärringar och småaktighet går ofta hand i hand.

PS. Förra Onsdagen läste 50 unika personer min blogg. Inget i jämförelse med schlagerbrudars 100.000 per/dag. Men ack 50 hela personer.

Djungelvrål och lökringar

Tisdag, sicken värdelös veckodag. Helt vansinnigt.

Dagen började med hockeydiskussioner och det är ingen vidare start för en fröken. Jag fick gå och tungandas på toaletten i mörkret och dutta med pappersservetter under armarna.

Ute regnar det och en sjuk längtan efter vinter har infunnit sig. När jag ser ut genom fönstret känns det som att stirra genom ett barnafingrakladdigt mjölkglas. Deprimerande.

Nyss fick jag en djungelvrålklubba av en kamrat. Nu känns allt bättre, men dessvärre är klubban snart slut. Den är god, mycket god till och med.

Igår var jag på vattengympa med M och en massa tanter. De som skrattar åt vattengympa kan ta och svälja sina egna tungor. Det är ingen lek, det är tungt. Under all tanthud måste det dölja sig perfekta figurer.