Rätt och fel

När människor idag börjar komma upp i 25 års ålder börjar vi räknas som vuxna. Man får en egen meny på restaurangen och behöver inte längre sitta vid barnbordet på 40-årsfesterna. Tydligen är det någonstans här i krokarna klivet in i vuxenvärlden tas.

I fredags var jag och hälsade på en kär vän som jag inte träffat på ett par månader. Eftersom vi inte träffas ideligen handlar våra samtal ofta om människors liv i vår vänskapskrets.
Allt oftare handlar det om vem som ska ha barn och jag lovar det är var och varannan.
När vi pratar om dessa människor som ska ha barn så reagerar jag alltid på ungefär samma sätt:
- men vad säger du, hon är ju bara ett barn, men gud så hemskt, unga pojken, han kan inte bli pappa och så vidare.

Detta är min spontana reaktion. Jag blir rädd, och mest av allt blir jag förvånad. Jag står fast vid att man vid 25 år fortfarande är väldigt ung. Det går inte att jämföra med låt oss säga våra föräldrars generation. Då började folk jobba efter 9:an och man hade fast jobb innan 20. Idag är allt förskjutet. Det tar tid att utbilda sig, göra karriär och hitta ett eget boende. Jag ser denna utveckling som något positivt, jag ser det som en chans för varje människa att kunna vara egoistisk och testa saker innan man behöver ta ett livsavgörande beslut.

Att en 20 åring skaffar barn tycker jag går att likna vid att låta en 5-åring tatuera sig. Visst de finns alltid undantag och det finns de som vet vad de vill. Men saken är den, vill man eller tror man att man vill. Eller vet man helt enkelt inte bättre. Det är svårt att veta när vi har ett samhälle som så starkt präglar oss.

Fortsättning följer…….

Läs Bitterfittan!