Billig tripp

Om någon där ute skulle vara intresserade av att mentalt resa tillbaka till mellanstadiets friluftsdagar kommer här ett litet recept.

Ät en skiva alspånsrökt falukorv. Gå därefter ut och rök en cigarett. Sitt stilla och känn vittringen av dig själv.

Sakta men säkert flyttas du nu tillbaka i tiden.

När du vaknar upp igen ska du föra dina händer till ditt ansikte. Lukta på dina händer.
Är det inte sanning så säg.

Till eld

På tal om hår på armarna som reser sig. Den här låten får könshåret att resa sig för att sedan sväva upp och brännas till stoft i atmosfären.

De halvt dolda

I helgen har jag haft en fosterhelg. För mig betyder det att spendera den mesta tiden i fosterställning. Min östrogenförgiftning har efter rehabilitering nu passerat och förmodligen gått vidare till någon annan stackare.

Hursomhelst för det mesta något gott med sig. På fredagen tänkte jag allmänbilda mig lite med dokumentärt på SVT Play. Satt och surfade runt och råkade halka in på De Halvt Dolda, en serie som Jonas Gardell skrivit manus till. Karln är utan tvekan ett litet geni.

4 x 1 h:s avsnitt knäcktes i fosterställning. Jag kunde inte få nog, jag ville bara se och se och aldrig sluta se. En fantastisk historia om olika levnadsöden som flätas in och ur varandra i tiden. Magiskt bra. Vågar nog säga att det är 2000-talets bästa svenskproducerade.

De som tycker annat kan som vanligt ställa sig i kön till nominskamvrån. Där kan ni stå och skämmas till ni har vett nog att uppskatta.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=100907

Spårkunskap

I morse när jag kom till jobbet hittade jag de här suspekta spåren. Är det en katt eller kanske en grävling? Han eller hon har då inte tvättat fötterna på länge i alla fall.

Finns det någon spårexpert där ute?

Laleh

Hela dagen har jag varit uppeldad över gårdagens Lalehkonsert. Som alltid när jag blir upprymd kan jag inte sluta prata och berätta, jag måste sprida informationen vidare vare sig folk vill eller inte. Efter många lovord och återberättande fick jag höra att jag var både autistisk och jobbig. Dock har jag gjort min plikt och spridit budskapet. Laleh är Sveriges bästa kvinnliga artist. Jag är inte så mycket för manligt och kvinnligt så jag ursäktar mig och säger istället Sveriges bästa.

Jag hade inga speciella förväntningar innan, men efter bara några minuter satt jag som en hungrig fågelunge och bara gapade. Jag har aldrig någonsin, med risk för att låta fånig upplevt något liknande i ett musikaliskt sammanhang. Jag blev utan överdrift kär i kvinnan, jag kände att jag ville bära hennes barn och föra begåvningen vidare.

Konserten var fantastisk från början till slut. Det fanns inte en tråkig stund. Kvinnan är inte bara begåvad hon är rolig också och framförallt har hon fattat. Det känns även som om alla musikaliska genres finns representerade i hennes musik. Om inte en människa kan hitta något de tycker om i hennes musik borde de fan låsas in. När jag läser Kurirens recension blir jag mörkrädd. Vad skickar de ut för en människa? Han var uppenbarligen inte på plats och utan tvekan störd.

Jag säger bara! Där stod hon. Min drömmänniska. En tummelisa med flickaktiga rörelser som sjöng om sanning och inget jävla svammel.

Diagnos...

Jag vet inte vad som hänt. Små valpar och depplåtar, jag är visst allt ett riktigt emo. Jag har inte lagt ner spydigheterna. Jag lider bara av betongbröst och östrogenförgiftning. Ikväll ska jag medicinera med amigo, öl och Lalehkonsert. Till veckan ska vägen mot en 14-åringskropp upptas. Har blivit utsatt för ett par bakslag den senaste tiden, skiten heter kilon. Men som sagt, det finns ingenting som inte kan skäras bort. Glöm aldrig det mina vänner.

Småskallar

Vilka finingar. Jag vill ha hela hinken.

Skrämmande

Det här är tamefan det vackraste jag någonsin hört. Jag må ha ägglossning men det här är bra på riktigt. Jag vill aldrig mer gå ut. Den som säger något annat vill jag inte ha att göra med.

Fyfan vad gulligt

Det här är gulligt på riktigt. På ett bra sätt, helt utan sarkasm.

Fristad för nomins

Badhus är inte bara en plats för barns plask. Jag har sakta men säkert infiltrerat mig i rörelsen och jag har kommit underfund med att det är en mycket komplicerad verksamhet. Mina upptäckter säger mig att det är en dagverksamhet för nomins.

Sista tidens observationer:

1: En kvinna stod i måndags och skrubbade hela kroppen frenetiskt med en rotborste i duschrummet. Med rotborste menar jag en sådan som mormors mor knäskurade med. Kvinnan var självlysande efter självspäkelsen.

2: (Ej självupplevd upplevelse. XXX såg detta) En farbror stod i herrarnas duschrum och tvättade könet i en kvart, enbart könet. Det känns fint att han är renlig, men enligt erfarenhet går ett kön att rengöra snabbare än så.

3: Idag var en karl på ca 45 år och snorklade i över en timme i bassängen. Hoppas verkligen att han letade något.

4: En 80-årig farbror gick under en timmes tid runt bassängen och ställde sig med armarna uppåt som att han skulle göra värsta snygga dyket. Han testade av hela ytan runt bassängen. Dock såg jag aldrig karln i vattnet.

5: Badvakterna är verkligen förtroendeingivande. 22-åriga killar med hawaiishorts som sitter och dricker Coca Cola och tror att de är på någon semesterort. Deras blickar släpper inte för en sekund de unga simmerskornas nyknoppade bröst.

Samtal med substans del II

Var på födelsedagsfika hos ett 28 årigt födelsedagsbarn igår. Hade något filmat kvällen hade den personen varit miljonär nu, på riktigt, för det är sant. Samtalet innehöll allt ett samtal kan vara värt att innehålla så länge man gillar amputerade fingrar och flugsvamp.

Det hela började med att världens sötaste barn ljög motoriskt. Sådant gillar jag. Att han sprang runt så hans mamma fick kuta häcken av sig gjorde bara saken bättre. Jag satt i soffan och skrattade och kände mig underhållen.

Efter det pratades det en massa om att killar/män ofta har en tendens att vara schizofrena och allmänt störda i huvudet. Den vanliga problematiken kom upp. Killar som uppmuntrar fortsatt kommunikation och sedan som genom ett trollslag blir stumma. Födelsedagsbarnet hade svar på tal. – Har du amputerat fingrarna, eller?

Efter det kom goda medicinska råd. Det handlade om svamp och blöta handdukar och att riklig svampinfektion numera skall kallas flugsvamp. På slang enbart fluga.
Våra tidigare mentala issues kom även på tal. Jag blev påmind om att jag haft bacillskräck och att jag tvångsmässigt tvättade händerna och duschade hela dagarna under gymnasiet. En annan berättade att hon under ett helt års tid haft skärpta sinnen. Att hon kunde höra vart hennes pojkvän befann sig med hjälp av akvariesurr och andra miljöljud. Efter många turer fram och tillbaka kunde vi alla konstatera att vi var psykiskt sjuka och vill ha vård. Med betoning på vill.

I slutet av kvällen kom en tidsskriftsamlare fram med gamla skolkataloger, helt plötsligt var man mentalt tillbaka i dåtiden. Jag fick hjärtklappning i vanlig ordning när jag skulle kika på en skolkatalogskärlek som gick på Hertsöskolan. Han var fortfarande fin. Födelsedagsbarnet hade klottrat på mitt ansikte i katalogen från sexan. Skejtartönt stod det. Jag såg ut som ett oskyldigt barn.

Många goda skratt blev det och en mycket klok tjej summerade kvällen med att det nog aldrig var så tyst på skolbussen som dagen när skolkatalogen delades ut. Det var nog enda skillnaden från då och nu. Tystnaden var i alla fall inte närvarande i rummet.

Bortglömt

Hur kan man glömma en vacker bit som denna. Resten av veckan är vigd till Manson, nästan så att man blir kär.

Jag har legat under en sten

Har totalt missat denna singel. Love is noise. Jag vill dansa, jag vill vara hysterisk, jag vill slå sönder hela lägenheten. Så satans bra. Den kvalar genast in på min 10 i topp lista. Nu ska jag nöta tills jag inte kan tänka mer. Allt detta är återigen Spotifys förtjänst.

Snart kan jag hela Spotify :P

Two or three percent of the population. YEAH

Gjorde nyss ett personlighetstest. Brukar hata sådana VeckoRevytest. Men det här gillade jag, det här är på riktigt :P
Speciellt reslutatet.

Like the other Idealists, Champions are rather rare, say two or three percent of the population, but even more than the others they consider intense emotional experiences as being vital to a full life. Champions have a wide range and variety of emotions, and a great passion for novelty. They see life as an exciting drama, pregnant with possibilities for both good and evil, and they want to experience all the meaningful events and fascinating people in the world. The most outgoing of the Idealists, Champions often can't wait to tell others of their extraordinary experiences. Champions can be tireless in talking with others, like fountains that bubble and splash, spilling over their own words to get it all out. And usually this is not simple storytelling; Champions often speak (or write) in the hope of revealing some truth about human experience, or of motivating others with their powerful convictions. Their strong drive to speak out on issues and events, along with their boundless enthusiasm and natural talent with language, makes them the most vivacious and inspiring of all the types.

Fiercely individualistic, Champions strive toward a kind of personal authenticity, and this intention always to be themselves is usually quite attractive to others. At the same time, Champions have outstanding intuitive powers and can tell what is going on inside of others, reading hidden emotions and giving special significance to words or actions. In fact, Champions are constantly scanning the social environment, and no intriguing character or silent motive is likely to escape their attention. Far more than the other Idealists, Champions are keen and probing observers of the people around them, and are capable of intense concentration on another individual. Their attention is rarely passive or casual. On the contrary, Champions tend to be extra sensitive and alert, always ready for emergencies, always on the lookout for what's possible.

Champions are good with people and usually have a wide range of personal relationships. They are warm and full of energy with their friends. They are likable and at ease with colleagues, and handle their employees or students with great skill. They are good in public and on the telephone, and are so spontaneous and dramatic that others love to be in their company. Champions are positive, exuberant people, and often their confidence in the goodness of life and of human nature makes good things happen.

Joan Baez, Phil Donahue, Paul Robeson, Bill Moyer, Elizibeth Cady Stanton, Joeseph Campbell, Edith Wharton, Sargent Shriver, Charles Dickens, and Upton Sinclair are examples of Idealist Champions.

Samtal med substans

xxx
- vilket mörker att leva på 1800talet
xx2
- fyfan så hemskt
xx2
- snacka om odör, tvätta underlivet 2-3 ggr året
xxx
- svamp, vad är de
xxx
- pungsvett över nejderna
xx2
- då snackar vi geggveck
xxx
- man kan ju förstå att oralsex inte var lika vanligt då iaf
xx2
- fyfan vilket mörker att greja med en sådan bat
xxx
- haha, geggbat
xxx
- får skrapa fram den
xx2
som en arkitekt, med pensel och spatel

Kines, Japan, stackars lilla barn

Glassbar med rasistiska budskap? Jag är ingen expert. Men det var en söt kines iaf.


Min kompis har en mjukissköldpadda som också heter Kinesen. Någon trendsväng man missat? Är Kines det nya Malin?

?

Satt just och kollade igenom min dator. Hittade ett workdokument med namnet bloggidéer. Öppnade det och hittade dessa rader.

- Finns det inte trådlöst här?
- Här, vad tror du, det bor bara cp:n i det här huset.

Jag har ingen aning om vart detta kommer ifrån, men jag kan höra mig själv föra konversationen.

Jag har en knarkarfarkost

Idag var vi till Boden. Boden är enda samhället i världen där det går en polis per invånare. Varje gång jag har varit där har jag blivit stoppad av polisen. En gång hände det tre gånger på samma vecka och av samma polis, då frågade jag om han stalkade mig. Han förklarade att så var inte fallet men att min oro var befogad.

Åter till kvällens erfarenhet. Eftersom Boden är en väldigt ologisk och svår stad så körde vi i karavan efter mina föräldrar. Vi var på väg ut mot Dollarstore. Helt plötsligt dyker en polisbil upp bakom oss och slår på blåljusen. Vi stannar till. Två polismän kliver ut och går och blockerar både förardörren och passagerardörren. Jag tittar ut och öppnar dörren till polisen på min sida. Polismannen harklar sig och säger, - vi känner inte igen bilen, ni är inte härifrån. Jag svarar- hahah nej, vi är verkligen inte från Boden. Polismannen kontrar med - men är ni från Norrbotten?
– Ja, vi är från Luleå. Fick lust att dra till med ett spatsiba men jag fann mig inte i stundens hetta.

Polismannen fortsätter med att förklara att de kollar upp skumma typer i området. Den andra börjar klaga på att man inte kan se registreringsnumret men som sagt, hur ska vi veta det säger vi, det är snörök efter vägen. Poliserna opponerar sig inte.

Konstaplarna kollar varken körkort eller blåstestar, efter en stund säger de bara adjö och drar. Jag vet inte vad jag har för fel men varje gång jag pratar med poliser lägger jag på någon Janne Loffe Karlsson attityd. Det går verkligen inte hem så det är inget att rekommendera.

Direkt vi får åka igen ringer min bror. De har stannat 20 meter framför oss och sett hela spektaklet. Polisen hann även fråga om vi var i sällskap med bilen framför, det kändes som om de släppte misstanken om att vi var skumma när vi berättade att det var mina föräldrar. Typiskt att man aldrig får verka farlig.
Min brors kommentar när han ringde för att fråga hur det gick sammanfattar hela historien. - Tro fan ni blir stoppade, din bil ser ju ut som en jävla knarkarbil.

Jag får alltid skydda min bil, även kallad bajsmobilen. Men det känns som om det är omöjligt att hitta ett motargument till detta beskyllande. Rostig bil med rosa motorhuv och tonade bakrutor. Lilla bajsmo kan nog lätt misstas för en knarkarfarkost.

Mirakelmedicin

Årets fynd. Fick den skickad till mig som en pik men nu kan jag inte sluta lyssna. Den är som en liten medicin för ondhet.

Dessa vackra fasadmänniskor

Hade en mycket intressant diskussion med en väldigt kär vän igår. Vi säger alltid så kloka saker tillsammans. Vi myntade begreppet världssanning. Världssanning står för en gemensam uppfattning i världen, i innandömet. På något sätt är det som att generalisera men på ett bra sätt. Ett exempel på något som INTE är en världssanning är att Bamse är en bra förebild. Ibland måste man beskriva det motsatta för att kontexten ska bli begriplig.

Vi pratade även om det mytomspunna ämnet ungdomskärlek. De ouppnåeliga pojkarna som man än idag känner sig liten inför. Estetpojkarna som alltid står framför en tegelvägg och röker med flottigt hår, de finns alltid där på något konstigt sätt, framför en vägg av tegel. Estetpojkarna som alltid belystes av ett filmljus med sepiafilter medan man själv stod ute i det klara och avslöjande Luleåljuset. Vi kände jämt att vi inte hade en chans hos dem. Vi ville ha dem och livet som följde med. Häftiga fester, musik, parkvistelser, fylletatueringar och känslan av att kunna dela eyeliner.

Det konstigaste i den här ekvationen är att vi var helt säkra på att de här killarna ville ha tjejer med samma stil och levnadssätt. Men allt som oftast gick de förbi med blonderade tjejer från samhällsprogrammet, så rent teoretiskt borde vi ha haft en chans.

Svaret kom efter en stund. Det måste vara så att det spädde ut sina liv med dessa flickor, lite som blandsaft. De ville inte ta onödiga risker att bli genomskådade. Det är så det måste vara.

Fast dessa killar var drömmen var vi inte dumma på något sätt. De var fina, de hade tajta jeansjackor och de luktade Daxvax. Men i all sin fasad av frihet och öppenhet var de ändå de mest inskränkta av alla. De var och förblir pojkar som är benägna att göra slut om man lyssnar på Coco Jambo en varm sommardag. Men kan vi förebrå dem, de är trots allt bara pojkar som letar okända stenkakor i backarna på Kupan. Svaret får förbli osagt.