Krabba

Jag har alltid hört att krabba ska vara så gott. Tydligen är det värsta gourmetmaten. Min svärfar är väldigt förtjust i att äta dessa djur. Och ännu mer älskar han att fånga dem och koka dem levande.

Tidigare i vinter var vi ned och hälsade på dem och jag visste att det skulle bjudas på krabba. Eftersom jag är en korv och makaroner människa har jag aldrig smakat krabba. Men eftersom alla jämt tjatar om hur gott det är har jag länge varit nyfiken på att smaka.

När jag tänker på krabba tänker jag på en härligt röd liten sak som ligger och glänser på ett vitt stiligt fat. Kanske en läckert nyplockad dillkvist som ligger tvärsöver En mycket aptitlig och läcker bild ser jag för mina ögon.

Men så kommer vi nu till stunden när jag för första gången ska äta krabba. Den första bilden jag möts av i köket är en ugnsplåt med massor av krabblik. De är absolut inte röda utan likvita och blå och ser ut som något som självdött och legat och guppat i havet ett par månader. Det luktade även död i hela köket.

Nåja jag rannsakar mig själv och försöker vara trevlig. Sätter mig till bords och så får jag en föreläsning om hur man skall öppna denna sak. Svärfar säger - ge den största till Fia hon som gillar mat så mycket. En fet likkrabba läggs på mitt fat. Blotta åsynen av den frambringar hysteri inom mig. Sen får jag veta att jag ska bryta bort hela underredet på krabban och att jag ska lemlästa den. Fruktansvärt äckligt, hjärnsubstans sprutar överallt. Jag är inte den som är den, brukar sällan äcklas. Men jag lovar, jag slår hellre ihjäl en ko med en paltslev än att gräva i en krabba igen.