I fyra års tid har jag gnällt om påskägg. Är det bara jag som förstår betydelsen av denna underbara gåva, vem vill vara utan?
Förra året spenderades påsken hos mina svärföräldrar. Från det att jag satte min fot i deras hus började jag gnälla om påskägg, att jag ville ha ett, att jag borde få ett och så vidare. Jag förklarade för svärfar att han kanske kunde gömma ägget i skogen och att han sen kunde lämna ledtrådar och spår så att jag sedan kunde leta efter ägget. Behöver jag säga att jag aldrig fick något ägg.
I år ska vi fira påsk för första gången på massor av år med mina föräldrar i stugan. Igår skrev jag ett sms till min far. Jag hoppas du inte glömmer att göra ett påskägg till mig och ett till Doris.
Idag fick jag höra att han varit ute i uthuset och letat efter mitt stora mastontpåskägg jag alltid fick som liten. Det fanns inte kvar, men han skulle fixa ett nytt. Det är tur jag har en konstig pappa som köper Tom och Jerrymix när man kommer hem på helgen.
På påskaftonsmorgon får jag återigen vakna med ett barns förväntan. Jag tycker det borde vara lag på att få påskägg och att människor ska räknas som barn till åtminstone 35-års ålder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar