Det här badandet tar knäcken på mig, jag har fortfarande inte en fjortonårings kropp och jag flåsar fortfarande som en fet gubbe med hjärtproblem.
Igår förvandlades jag även till en kärring i bassängen. Herr M påpekade detta när jag skrek åt några ungar -för fan lugna ner er. Jag var inte ens medveten om min ondhet. När jag simmar stör jag mig mer än jag simmar. Antingen simmar folk för långsamt eller så stänker de för mycket omkring sig. Jag blir ondheten själv och kallar simnazister för kuksugare.
Inte nog med det. Igår satt jag bredvid en 50 årig kvinna i bastun, hon hade tightare kropp än jag. Istället för att känna mig nerslagen ser jag detta som ett hopp, ett hopp om att även jag en dag ska få fingrarna ur och sluta äta vallass och ligga pall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så underbart! Haha. Känner så igen mig själv, på något sätt känns det skönt och befriande att du verkligen skrek! För jag är just på gränsen att göra det varje gång.
Glöm att det är du som är ond, det är de småglinen som inte bryr sig om sin omgivning!
Skönt att du är tillbaka ArgFia. Trodde du gått och blivit sentimental och "lagom" där ett tag.
Skicka en kommentar