Äktenskap och rävsaxar

Giftermål. Vad är detta för påfund, bara jag hör ordet ser jag ett fängelsegaller framför mig. Jag har aldrig förstått flickor eller låt oss säga unga kvinnor som hela livet planerar och drömmer om ett romantiskt bröllop, de som ser en bröllopsdag som den potentiellt bästa i sitt liv. Bröllop måste ju ha kommit till som ett sätt att kontrollera människor eller ja kvinnor, det hör man ju bara på ordet, som att dricka gift ungefär. Kärlek kan omöjligt vara ett juridiskt samhörandeskap.

Äktenskap- typ av samlevnad där lagar eller seder oftast reglerar parternas skyldigheter mot varandra och gemensamma barn, oftast mellan man och kvinna i syfte att bilda familj;
Hur sinnesjukt är det inte med ett samhälle där lagar förenklar ett förhållande rent rättsligt. Ska man behöva gå till rådhuset för att säkra sina barns framtid. Vem vill ge sig till någon annan när man kan ha sig själv för sig själv och bara vara med någon annan. Vi behöver inte skövla mer skog för att folk ska ha löften på papper.

Varje gång jag tänker på äktenskap spelas Björn Afzelius låt född fri i min skalle som ett ledmotiv. Det är sjukt jag vet. Men jag har aldrig utgett mig för att vara frisk å andra sidan.

Jag hittade fågeln, vid brunnen på gården,
en rytande förvinterkväll.
Den låg där på marken, med obrukbar vinge
och med ögonen blanka av skräck.
Jag slöt mina händer försiktigt runt kroppen,
och förde den in i mitt hus.
Den åt och den drack, och den sov hela natten
framför brasan tills elden brann ut.
I gryningen vakna jag till av att fågeln
hade tagit sej upp på mitt bröst.
Där satt den och sjöng dom mest ljuvliga toner,
med sin rena och glasklara röst.
Och tonerna fyllde mitt ödsliga hus,
till dom mest avlägsna vinklar och vrår.
Sången gjorde mej glad, och mitt sinne blev ljust,
för jag visste att nu var vi två.

Jag köpte min fågel en gyllene bur,
och ställde den mitt på mitt bord.
Den var med när jag skrev, den var med när jag åt,
och den var också med när jag sov.
Jag prata med fågeln, jag spela för fågeln,
och den blev som en kär gammal vän.
Och i mina stunder av sorg och förtvivlan
så sjöng den mej lycklig igen.

Med fågeln i huset var min ensamhet över,
och snart kände jag livslust igen.
Så jag bjöd hem till fest, och jag bjöd hem till dans,
och vännerna fyllde mitt hem.
Vi satt hela nätter och pratade minnen,
ibland ända tills det blev ljust..
Och fågeln satt med oss, hur sent det än blev,
tills den somnade in i sin bur.

Och månader kom, och månader gick,
och snart hade sommarn blitt höst.
Och fågeln blev tystare för varje dag,
tills den slutligen miste sin röst.
Den satt i sin bur och såg ut genom fönstret,
mot en himmel så blytung och grå.
Och först i oktober förstod jag till sist
vad den satt där och kikade på.

Mot skyarna såg man dom flyga på led,
på väg mot sitt riktiga hem.
Dom reste på instinkt, dom följde dom lagar
naturen så klokt har bestämt.
Jag såg på min fågel, som satt där på bordet,
så fjättrad och sorgsen och tyst,
så jag öppnade fönstret, och jag öppnade buren,
och jag såg hur min fågel flög ut.

Det går emot vår, snart ska träden slå ut,
nu är mörkret och kylan förbi.
Jag går runt i min trägård och sneglar mot himlen,
för jag vet att snart kommer dom hit.
Och jag tror just en av dom kommer att göra
en extra sväng över mitt hem.
Om så blott för att visa sin uppskattning över
att få leva i frihet igen.

Allan och Beda. De är från Lycksele.

Idag har jag suttit i en bil hela dagen. Har suttit bak och stirrat så koncentrerat på vägen att jag numera har strumaögon. Dagen har varit en enda stor prövning, jag är nämligen grymt åkrädd och måste hela tiden kolla vad som händer på vägen eftersom ingen chaufför i världen är tillförlitlig. All mötande trafik utgår jag ifrån är med mindre.

I Lycksele lyckades jag med att adoptera jag två stycken filurer. Jag ska aldrig mer gå in på Dollarstore, varje gång jag kommer ut därifrån har jag ytterligare ett djur. Jag är en mycket storsint människa som vill ta hand om allt och alla, i alla fall när det kommer till mjukisdjur.
Det hela började med att jag passerade en mjukisdjurställning och där ser jag Allan hängandes i en prislapp. Han bokstavligen skriker:

- köp mig, köp mig, annars får du olycka i ditt liv.

Jag är ond, men inte så ond att jag lämnar en bedjande varelse. Inte på det hemska, vidriga varuhuset och absolut inte i Lycksele. Okej jag tar honom i handen och går vidare, tänker att en går bra, det är inte så farligt. På väg att leta duschcrème passerar jag en annan ställning och där hänger den lilla apan Beda och kör samma fula trick. Eftersom jag tog mig an Allan kände jag att det inte var mer än rätt att köpa även henne när jag ändå var på gång. Jag vill heller inte riskera ett långt och lyckligt liv. Må jag aldrig gå in på ett barnhem.

Nytt år, fler år på nacken och hår i…

Så var det ett nytt år igen. För några år sedan hade jag som nyårslöfte att aldrig mer ge mig själv ett nyårslöfte. Det är ingen ide, jag har aldrig hållit dem. Jag är numera snart 26 år (inte för att det är någon ålder men jag är inte 19 längre, detta gräver inom mig, okej.) gammal och jag lever fortfarande osunt, någon madonnakropp skådar jag inte heller när jag kollar nedåt. Löften känns som gjorda för att brytas. Man måste leka rebell till och med mot sig själv, annars är det över.

I år ska jag faktiskt införa radikala förändringar i mitt liv. Förändring är bra har jag hört någonstans. Vem bryr sig om rökning, träning och andra mediokra förändringar när man kan kasta tegelstenar istället för småsten.

Vår vän vägledaren

Idag har jag och min kära vän J varit utrikes. Vi har nämligen varit på en dagsutflykt till Finland. Resan var mycket lyckad. Jag har svettats, andats tungt och piskat min bärande bitch hela dagen.

Något som är helt sjukt är att Whyred har en outlet i Haparanda. Tyvärr kommer nog butiken inte finnas kvar eftersom människorna runt omkring är dumma, har dålig klädsmak och är snåla. Butiksbiträdet berättade att Haparandakarlarna kommer in och klagar på att jeansen kostar 300 kronor eftersom de kan köpa jeans för 50 på lågprisvaruhusen i Torneå. Är inte detta märkligt, Finland är ett av de mest världsledande länder inom design men den stora folkmassan matchar fortfarande träningsbyxor med pumps och köper sina jeans på stormarknad. Skrämmande.

Vi hann även med att gallra gallerian i Torneå. Efter den stora besvikelsen över annandagsrean i Luleå tog jag igen all oshoppad shopping, fick hybris och köpte allt jag gillade. Bara för att verkligen statuera ett exempel köpte jag allt i 2 färger. Allt detta för att misshushålla riktigt ordentligt med pengar på annan ort än den fördömda staden Luleå.

På vägen hem blev jag kompis med en bil framför oss som jag förbjöd J att köra om, han sa att han hatade min kompis och ville preja honom av vägen. Jag hotade att hoppa av i farten om han gjorde något mot min vän, min vän vägledaren. Plötsligt fick jag en uppenbarelse om att ifall vi inte följde vägledaren skulle dö på väg hem. I Kalix tappade vi bort honom och vem utbrast i ett glädjetjut vid kråkfällan när vår vän volvon plötsligt hamnade framför oss igen. Jag var glad, J blev ledsen att återigen behöva köra 80 kilometer i timmen.

Men vi kom hem oskadda, tack vare vår förnuftiga vän.
Ytterligare ett bevis på att fröken Ö alltid har rätt.

Underskattad....

De senaste åren har Kan du vissla Johanna visats efter Kalle på julafton. Detta måste ju vara en av de mest underskattade filmerna i världshistorien. Det mesta är klockrent. Scenografin är lysande, sällan man skådar något liknande. Fotot är helt otroligt och sen skådespeleriet, kan det bli misslyckad när Per Oscarsson är med.

Jag vet inte vad det är med den här filmen, men den trycker på alla knappar hos mig. Redan i inledningen vill jag lägga mig i fosterställning och grina hysteriskt. Filmen är ofta beskriven som en varm och underhållande komedi med djup, vad är det för svammel. Den är rakt igenom hjärtskärande, men på ett fint sätt med en sällan skådad skildring av relationer.

Kameraexperten

Att min magkänsla är rätt är inget jag längre tvivlar på. För ungefär 2 veckor sedan beställde jag en kamera på nätet. Jag kollade lite snabbt omdömen, webbplatsen såg seriös ut osv, så vad gjorde jag, ja, jag beställde kameran och betalade direkt via min internetbank.

Dagen efter kollade jag min mail, hade inte fått något mail med en bekräftelse på min beställning så jag slängde iväg ett lagomt argt mail till kundtjänst. Fick faktiskt svar efter några dagar, men efter det har jag försökt nå dem via telefon, vilket visade sig vara omöjligt. Arg som man är som människa har jag under hela veckan raljerat om hur jag om detta företag blåser mig, ska viga mitt liv åt att sänka dem. Alla har skrattat åt mig och sagt att jag överdriver och att det är såååååååå liten risk att bi blåst. Grattis, jag hade rätt, ni andra har fel. Inte för att det var någon nyhet å andra sidan. Vad möts man om idag, jo feta rubriker om elektronikföretaget som blåst flera hundra människor.

Naturligtvis är det just detta företag jag beställt min kamera ifrån. Oturen är min ständige följeslagare. Nåja, morgonen spenderades ringandes till banker, konsumentverk, polisanmälan m.m. Dock har jag nu en ny uppgift i livet och det är fallet KameraExperten. Jag har bett om alla uppgifter från utredningen som man kan få tillgång till och jag berättade för polisen som tog min anmälan att jag i privat regi kommer att driva en egen utredning. Han tyckte jag var gullig. Tomheten efter Carolinfallet är numera borta, jag är en hel människa igen. Jag mår som bäst när jag jagar bovar.

Bonde sökert fru. Så varför får inte jag bli din...

Jag har inte följt den här serien, okej, jaja det får räknas som en skämsgrej.

Men såhär var det i alla fall. I lördags när jag var bakis så visade de ett bonde söker fru maraton på tv4+, såg alla avsnitt från den gångna säsongen. Om man ser ett program från klockan 12 på dagen till 22 på kvällen måste ju något vara bra. I mitt fall handlar det till 99% om Peter, se bild nedan.



Det enda problemet är att Peter gillar killar. Det känns oerhört svårt för mig att det inte är mig han älskar och avgudar. Tyvärr gör den här bilden inte denna man rättvisa. Ni måste se programmet för att förstå. Vilka ögon, vilken personlighet, vilka vettiga åsikter, vilken framtoning och vilken utstrålning. Ja, jag är nästan lite kär, det här är nog enda gången i mitt liv som jag önskar att jag hade varit kille istället. Vilken idiot bonden Peter måste ha varit som inte valde denna Peter. Han hade chansen och han tog den inte, han kan inte ha alla hästar i hagen. Otacksamt tycker jag. Fy skäms!

Nomins och annat löst folk

När jag är ute och kör bil i trafiken känner jag mig mycket ensam.
Är jag den enda människan som kan köra bil i den här stan? Är jag omgiven av nomins? Är alla medtrafikanter kamikazepiloter? Är jag med i ett experiment där någon vill testa hur stort ett tålamod kan bli?

Min nya karriär

Igår var jag hemma hos mina föräldrar, då visade mamma mig den här nallen. Hon fick den när hon föddes, det vill säga den är 49 år gammal. Som ni ser är munnen lite nyare. Tydligen ville jag överraska henne och sy dit en ny mun när jag var liten eftersom den inte hade kvar någon av årens slitage. Jag gjorde det verkligen stiligt, känns inte alls restaurerat. Tror jag ska börja i nallebranschen. Jag tror verkligen hon var genuint tacksam.

Vackert

Vackert.

Hotbrev

I morse när jag kom till jobbet hade jag fått ett hotbrev. Just nu är jag mycket förvirrad och rädd.

Ett medicinskt under

Igår när jag skulle sova på maten råkade jag se lite på The Doctors. Jag kunde bara tänka på en sak och det var att läkaren Lisa Masterson måste ha ett rådjur som antingen mamma eller pappa.

Funderingar kring snor

Nu har jag varit snorig/snuvig sen sista helgen på min semester. Jag vägrar acceptera detta, det är inte kul att gå runt och känna att skallen är en sprängfylld snorballong. När jag ser tillbaka på mitt liv tänker jag snor, snor är ordet som sammanfattar mitt liv. Jag vill inte vara snor mer, jag vill vara energi eller något annat häftigt. Känns inte så sexigt att gå runt med droppande näsa jämt. Men om jag ser på min far och farbror verkar mina framtidsutsikter inte ljusa. Kanske lika bra att erkänna, de annars fulländade generna har en miss.

I morse hittade jag ett snorpapper i trapphuset, hittade kanske är fel ord, såg stämmer nog mer, det var inte så att jag tog upp det. Pappret var mönstrat och var liksom snurrat. Alla som någon gång jobbat på ålderdomshem vet att ett papper med den utformningen inte är något engångspapper. Jag har aldrig förstått det här med att kladda runt med papperstussar och varför i hela världen ha dem liggande i ärmslutet. Då går det som för denna stackars människa, man lämnar ett spår efter sig och så vitt jag vet är det aldrig bra.

Man lär sig något nytt varje dag...

Jag känner en tjej. Hon är ganska kort men väldigt söt ändå. I söndags berättade hon att hon blivit biten i skalpen. Vad sa jag. – Jag blev biten i huvudhalva på dansgolvet igår svarade hon. Tankarna rusar genast iväg och plötsligt spelas en väldigt häftig sekvens upp. Det är klart att man frågar sig vad det är för galningar som är ute på krogen, inte för att det är någon nyhet. När jag fick förklaringen verkade det hela som en av de naturligaste saker i världen.

När korta människor dansar på dansgolvet hoppar de runt som små studsbollar. Alla långa människor gör precis som de korta. Och vad gör man mer på dansgolvet, jo, man sjunger. Allas munnar är ständigt öppna. Vad finns i munnen, jo tänder. När små korta människor hoppar samtidigt som de långa människorna är risken att få de långa människornas tänder i skalpen överhängande. Nu vet man det, jag älskar att lära mig nya saker.

Inte sen......

Just nu känner jag mig som en brinnande kamin med öppna spjäll. Efter att ha varit kreativt medvetslös i snart ett år har glädjen äntligen kommit tillbaka. Jag vill formge, jag vill skriva, jag vill skapa i allmänhet. Eftersom hela min person bygger på detta känns det på något sätt som att få en ny chans.

Igår anmälde jag mig på en kurs i kreativt skrivande och jag kan knappt vänta till den börjar, någon gång efter jul. Kunde knappt sova igår för att jag började fundera ut historier att skriva om. Jag har bestämt mig för att må bra och enda sättet för mig att göra det är att uttrycka mig. Nu tänker jag damma av mig själv som en gammal matta. Livet är här och nu, inte sen.

Dagens glädjeämne, ingen balle

Jag måste verkligen ha gjort stordåd i mitt förra liv. För som kvinna är jag motsatsen till det största straffet av alla, att födas och sedan växa upp till en osäker man.
Det är nästan så att man blir religiös och just nu är jag så fruktansvärt tacksam att jag inte har en balle.

Jag möter dem hela tiden, männen som tror de har allt och att de är så överlägsna. Det går bra att sitta och berätta hur söt man är i fyllan, men när det är ljust ute igen är blicken fylld av förakt. Varningslamporna blinkar när människor tar integritet för ilska.

Ja... det är en av världens bästa

Återupptäckte just en låt... och ja, den är en av världens bästa. Jag har en utmärkt och väl utvecklad smak när det kommer till musik. Så det är inget svammel, utan en sanning.





Till serveras lite van Gogh

Kulturtanter, flanellskjortor och rivningshus

Kom just hem från Kulturens hus, har lyssnat på Majgull Axelsson. Jag har varit helt betagen av henne i flera år och läst nästan alla hennes böcker. 95% av publiken var gamla kulturtanter och nu har jag ytterligare ett bevis på att det bor en tant i min unga kropp.

På väg hem tog jag mig fram på hoppa steg och som vanligt blir jag alldeles för betagen för min egen skull. Funderade både på att kidnappa henne och fråga om hon ville adoptera mig, men det var så mycket folk som ville ha sina böcker signerade så jag struntade i det.

Nu vill jag också bli författare och skriva om alla knasiga figurer som springer runt i mitt huvud om nätterna. Men innan jag sätter igång måste jag svälta mig själv, min inre bild av mig själv som författare innefattar att jag är mager, har jättelångt hår, hår under armarna, boendes i ett rivningshus. Där sitter jag i ett stort fönster med en gammal skrivmaskin med runda knappar, skrivandes med en cigg i ena handen och en alldeles för stor flanellskjorta. Sen pimplar jag vin också, ur stora dricksglas och tar bort korken med tänderna. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv, varför ska jag alltid vara så pretto. Jag har sett alldeles för mycket film i mina dagar.

Det finns covers och covers...

Kan inte göras så mycket bättre.

Ironi

Igår var jag så fruktansvärt bakfull, jag trodde allvarligt talat att jag skulle dö på riktigt. Men på något sätt lyckades jag samla ihop mig själv och mitt i allt hade jag städat lägenheten, fixat en stek, hasselbakspotatis och inkokta päron. När mina föräldrar och gammelfaster kom stod jag där med rutigt förkläde och kaffepannan i högsta hugg, med ett leende som hade kunnat lysa upp hela världen. Okej jag överdrev lite, jag tror det syntes hur sliten jag var eftersom pappa hotade med att stanna länge.

Vid efterrätten kom i alla fall en gammal incident upp. Jag kommer aldrig vara kapabel till att återberätta detta på ett sätt som kan jämföras med ögonblicket i verkligheten, men jag gör ett försök.

För några år sedan firade jag och P nyår hemma hos mina föräldrar.
Vi åt gott, drack vin och firade nyår i vanlig svensk anda. Under kvällen skröt pappa om hur han köpt de värsta fyrverkeripjäserna någonsin, att hela byn skulle bli avundsjuka och hur otroligt häftigt det skulle bli, superbomben kallade han fyrverkeriet.
Tolvslaget närmade sig och jag och mamma började bylsa på oss kläder för att gå ut. Varför är det alltid 30 minusgrader på nyår? Nåja, när de andra såg att jag och mamma var på väg ut gjorde de det normala och följde efter. Väl ute ställde sig alla på gårdsplanen och tittade på de andra fyrverkerierna. Jag och mamma stod och tittade på pappa, manande liksom, ja vart är fyrverkerierna. Ingen reaktion. Tillslut frågade mamma

- Men ska du inte tända fyrverkerierna
- Vilka fyrverkerier svarar pappa

Mamma ger mig en blick, vilken idiot, fattar han ingentingblicken.

- Ja men herregud nu har vi ju klätt på oss och allt, var är fyrverkerierna.
- Jag har inga fyrverkerier
- Men varför är vi ute då?
- Jag gick bara ut för att alla var så himla uppjagade och skulle ut

Alla stod som fågelholkar, svårt att förstå något alls just i den stunden. Det hela slutade med att vi fick kolla på Vitåbornas fyrverkerier samt att vi fick smaka på ironins bittra men ack så underhållande eftersmak.