Rå kyckling och anklagande om Klamydia

Jag är sämst på ta hem mina matbackar, detta har jag efter far min. Ofta händer det att jag står helt utan medans de ligger och skräpar på jobbet, i för andra människor irriterande högar.

Igår gjorde jag världens godaste lax och morötter till middag. Jag riktigt trängtade efter morgondagen när jag skulle få återuppleva den kulinariska upplevelsen på lunchen.

Eftersom jag var helt utan burkar satte jag upp resterna av middagen i en vanlig djuptallrik. Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att kasta lite frusna kycklingfiléer i en annan djuptallrik.

Idag har jag suttit i möte hela förmiddagen. När jag kommer ut håller övriga på att tala om vem fan som tagit med råa kycklingfiléer och satt dem i kylen. Jag ryade på:
-Vad gormar ni om, jag blir alltid anklagad..... Jag har lax.

De fortsatte tugga om fenomenet och vad kycklingfiléerna kunde innehålla för sjukdomar. Klamydia låg högt på listan.

När jag ska äta inser jag... svårt att gissa. Nu bryter jag dieten och beställer en pizza. Gud är mig inte nådig idag.

När man måste tänka på sommaren för överlevnaden

33 minusgrader. 33 stycken isande, brännande, skärande minusgrader. Det är inte meningen att vi ska leva här. Utan välfärden hade vi aldrig överlevt. Jag nästan önskar att vi hade stannat i fattigdomen, tagit förnuftet till fånga och traskat neråt kontinenten. Nu får man stå sina förfäders kast, enfaldig och plikttrogen som man är.

Dagen har varit rent ut sagt förjävlig, eller den har varit okej men jag är på gnällhumör. Jag har svettats inomhus hela dagen, öppnat fönster som andra gått och stängt. Elementen har dundrat av kokande vatten, så högt att man inte kan höra sin egen röst. Jag tappade totalt bort mig själv där i oväsendet och svettattackerna.

Imorgon ska jag springa till apoteket och köpa Absolut Torr. Det är till att medicinera sig själv när alla andra är så frusna och ömtåliga. Det är inte mig det är fel på, det är alla andra. Jag tror nästan att jag har förstört min alldeles nya ullkofta, den kommer i alla fall aldrig mer bli sig lik. Jag hade en klänning utan ärm under och inte fan kunde jag sitta därmed gropigarmarna. Jag tål inte att se fanskapen så jag valde att uthärda värmen i koftan.

Som om det inte var nog, våldade jag och M oss på spinning. Jag ville ta livet av mig hela passet och lätt skruvarna sitta lösa på cykeln i förhoppning om att jag skulle ramla av, och åtminstone bryta lårbenshalsen, men icket. Men nu är det gjort, och när det väl är gjort, då känner jag mig som han, herr Gud.

Smörj i ansiktena med smöret människobarn, och läpparna med späcket. Då ska ni se att ni klarar er. God Natt

Bara 150 dagar till sommaren.

Farhågor, frihet och saxbett

Idag är sista dagen i friheten. Imorgon börjar knegandet på fabriken igen. Det är inte bra för själen att vara ledig för länge. Delvis skapar det en sanslös rastlöshet samt en än mer grundad avsmak till livet som arbetare.

I förrgår var jag på Lindex och en främmande kvinna kom fram och klappade mig på axeln. Hon sa:
-Kan du som är lång hjälpa mig att ta ner de där strumpbyxorna.

Ni skulle ha sett mitt stora saxbettsleende, det gick från öra till öra som på ett melonhuvud. En gång i livet har jag också fått vara lång, det finns rättvisa trots allt.

Igår anordnade Headon och sambo en trevlig white trash-fest med tacos. Det hela resulterade i en mycket trevlig kväll med frågering där livets största frågor avhandlades.

Jag har kanske inte hunnit med allt jag hade tänkt under julsemestern. Förrådet ser fortfarande ut som ett helvete, skåparna är inte städade och inget annat nödvändigt jox är inte heller gjort. Jag har faktiskt lyckats få upp nya gardiner i datarummet, rent otroligt. Det är vad jag kallar en bedrift.

Nu ska jag njuta av de sista timmarna av frihet, äta lasagne och sen gå och se Avatar på bio. Imorgon börjar allvaret igen, spinning ska man på också. Det är lika bra att gå ut hårt och trotsa alla sina farhågor på en gång.

Miljas pappa, poeten

Fick en dikt av en god vän, Miljas pappa... Den handlar om mig. Aldrig har någon diktat så fint.
Han är väldigt begåvad.. han, Miljas pappa.

Till Fröken Ö....som en flamma i mänskligheten drar hon förbi med en galen glädje till livet, som bör levas här och nu! Sen slocknar hon lite i en koja i skogen under jul & nyår. Men med nya krafter kommer hon som en grindpojke bakom min dörr och singlar med en slant hon tjänat och skriker "Kom nu, jag måste f...å leva" så drar vi ut i vinternatten dricker mjölk på hemvägen!

Det är så att man får tårar i ögonen

Björn Ranelid

Jag måste spola tillbaka bandet. Jag har gjort det igen, dömt någon, dragit förhastade slutsatser. Det gäller Herr Björn Ranelid. Jag har aldrig läst honom, men när jag letar igenom min bokhylla hittar jag Min son fäktas mot världen. Direkt efter avslutat inlägg ska jag börja läsa den. Efter ytterligare några böcker och lite mer i ryggen har jag rätt till en åsikt, inte förr.

Idag såg jag stjärnorna på slottet och det var Ranelids kväll. Jag har alltid sett honom som en konstant ordbajsande orange man med läppglans. Jag ska aldrig mer tänka något liknande om någon eller något.

Kränkning är aldrig något vackert. Hans sätt att hantera det hela och stå upp för sig själv kanske inte är det sätt jag själv hade valt. Dock tror jag att han lyckades. Det finns inte en människa med skam i kroppen som kommer att uttala sig om hans utseende eller någon annan ytlig prakt. Hur kan vi ens ägna vår tid till att kommentera sådana ytligheter. Det finns väl ingenting i det som är relevant.

Jag vet inte vad jag mer ska säga. Att säga att vi människor är vidriga är ju ingen nyhet. Borde vi inte ha kommit längre än att fastna vid färg, form och uttal? Nu talar jag inte om Ranelid utan generellt.

Mitt nyårslöfte är att vara extra snäll mot mina medmänniskor. Jag ska inte heller himla med ögonen åt flickor med silikonbröst och människor med för mycket läppglans.

Jag ska i alla fall göra ett helhjärtat försök.

Den late konungen och 100-åringar

Idag har jag varit ledig i exakt 10 dagar och är redan förslappad och disorienterad. Jag har inte en aning om vad det är för veckodag eller om det är varken morgon eller kväll. Jag är helt ur fas så att säga. Jag som hatar struktur och rutiner, och så visar det sig att jag inte kan fungera utan dem. Vi får se hur det går när jag blir stor och överlevnadskonstnär, förhoppningsvis har jag tagit mig längre i utvecklingen tills dess.

Idag har jag bland annat hunnit med att agera frisörska. Klipper en gammal släkting som är 83 år och som inte är så där värst petnoga, annars hade hon nog valt någon annan. Jag klippte kort pojkfrisyr, men gammelfaster brydde sig inte ens om att se sig i spegeln. Det är då man känner att sitt arbete är uppskattat.

Efter det skyndade vi iväg till ålderdomshemmet. Där skulle E firas. Tanten fyllde 100 år idag och hon är rent ut sagt fantastisk. Hon fick en almenacka för år 2010, och farbrorn som gav den till henne sa lite skämtsamt:
-nog kommer du väl leva ett år till?

E, granskade almanackan och sa som om det vore det självklaraste:
- ja nog ska jag det, nu när jag börjat.

Det är inte varje dag man får gå på ett 100-års kalas, förmodligen var detta både mitt första och sista. Som alla 100-åringar hade E fått telegram från konungen. Det var ett vackert telegram med ett fint utsmyckat brevhuvud. Sen stod det en rad och en gratulation, under var det undertecknat med Kung Karl Gustaf och Silvia.
De hade inte ens bemödat sig att skriva under, det var dataskrivet. Det är vad jag kallar lågt, nog fan har de tid att sätta några kråkor på de få telegram som skickas ut till dem som fyller 100. Förtjänar inte en människa som levt ett sekel en underteckning?

Jag känner nu, mer än någonsin att de ska kastas ut på bar backe och att inte en endaste krona från skattepengarna ska gå till deras handväskor för 100 000 tals kronor.

E, var i alla fall nöjd. Hon tyckte det kändes personligt när även Silvia stod med på telegrammet.

Nu ska jag lägga mig en stund, jag hann med att koka palt när jag kom hem. Palten är som heroinet, man orkar vad som helst bara man får ha den i sin hand.

Bäst, ett helt onödigt ord.

Igår var jag på en föreläsning med Gunnar Westrin. Ni vet han med regnbågsrandig mössa som skriver om fiske. Gunnar pratade om Nordkalotten. Det var faktiskt lite som ett uppvaknande, att fatta hur mäktigt och unikt det är här uppe. Nog för att jag egentligen är fullt medveten, annars måste man ju vara riktigt efterbliven. Jag orkar inte börja tjata om hemmablindhet, ovett att uppskatta osv. Den som inte begriper, han går ändå inte att få att förstå.

Hursomhelst. Det jag ska skriva om nu handlar egentligen inte om att leva i Norr, det handlar om att vara bäst. Ja det handlar om både och, och inget av dem. Jag får väl försöka knyta ihop den där säcken som jag så ofta lämnar fullständigt vidöppen.

Gunnar berättade om vän som bodde i Piteå och var en riktigt duktig flugbindare. Han beskrev det som om att ifall den här mannen nu bestämt sig för att åka till Stockholm hade han varit en av dem som räknades till eliten inom den smala genren flugbindning. Men nu gjorde han inte det, han stannade kvar i Piteå och band sina fantastiska flugor hemma på kammaren.

Någonstans uppkommer ett missförstånd om vad som är viktigt och inte. Det är egentligen inte alls konstigt med tanke på dagens ideal och så klart den största boven av dem alla, media. För hur bra vi än är, vill vi oftast inte vara det på kammarn utan på en mer global och kommersiell arena, där vi kan mätas med andra.

Att vi inte förstår bättre, det är det som är så märkligt. Det handlar inte om att vara känd eller springa 60 meter på tid snabbast. Det handlar om att vara människa. Att det ska vara så svårt och kravfullt, när det kan vara så jävla enkelt. Jag har alltid velat vara bäst i det jag gör, eller duktig. Jag kommer ihåg på lekis när vi ritade och jag knycklade ihop min teckning för att någon ritade finare. Riktigt så illa är det inte i dagsläget, nuförtiden är det mer viktigt att jag kan stå för det jag gör, och inte ens det fixar jag särskilt ofta.

När ens tankevärld blivit fri från duktigheten, det är då man blir befriad. Det är när man raderar ordet bäst från sitt vokabulär som man blir en vinnare. Det är då det är fullkomligt omöjligt att förlora.

Ledighet, det bästa av det bästa.

Det är inte ofta man är ledig en veckodag. Nu föll det sig så att jag tog tag i mitt liv och sökte semester under mellandagarna. Det är nog det bästa jag gjort på länge.

Nu sitter jag här klockan 00.17 och har just skrubbat slasken. Det kanske inte låter så värst märkvärdigt, men det kan jag ta och tala om att det visst är. Jag har tänkt rubba den i minst ett halvår, men nu var tiden inne, nu fanns skrubbartagen på plats. Idag har jag även hunnit med att lunchdejta, ett 6 h långt shoppingpass, samkväm med tre olika vänner, telefontalande, räkningsbetalande och en massa annat matnyttigt.

Kanske beror detta på att jag steg upp klockan 05.30. Redan klockan 9.00 hade jag levt ett smärre liv. Om man stiger upp den tiden och är ledig kan man nästan hinna med att klämma ur två dagar ur dagen. På så vis får man ut en dubbel ledighet. Fantastiskt. Knepet att hålla sig pigg och driftig är att tidigast klockan 22.00 dricka minst tre koppar svart kaffe och till det trycka ner en biskvi samt ett wienerbröd. Det känns ungefär lika bra som att bli frälst med droger.

Idag kom även H&Ms vårkatalog. Det är inte ens nyår och ute härjar snöstormen. Jag känner mig verkligen upplagd och sugen på att köpa sommarklänningar och bikinis. Konsumtionskommunikationen är verkligen helt åt helvete. Nä, nu ska jag ta och bona ett golv eller nåt. Just nu är jag odödlig och sockerhög, må ruset vara för alltid. God natt människobarn.

Julaftons morgon

Att det är julafton idag är inte något jag förstår. Jag är fortfarande kvar där långt bak i oktober. Det känns lite konstigt att tiden går så fort. Är det inte meningen att man ska befinna sig i den, inte utanför. Nu blir det så där krångligt och jag börjar tänka på att man hjärna kanske ligger någonstans i en burk, långt borta i en annan galax.

I skrivande stund sitter jag hemma i byn, det är en sådan frid att vara här. Just nu är det inte så mycket till julstämning eftersom jag är ensam med de tre psykskallarna. Far är och tänder på gravarna, mor är i arbetet och bror ligger nog hemma i sin lägenhet och sover. Lite svårt att skapa julstämning på egen hand. Stackars de människor som sitter ensamma en dag som denna. Fast egentligen är det ju bara inget annat än en vanlig dag, det är ju vi själva som sjåsar upp den.

Nu brakar snart cirkusen igång, bäst att njuta av kaffet och klappa katten en stund till. Här ska bakas saffranskaka. Sen ska vi åka till ålderdomshemmet och fira jul med 100-åringen, fika och byta julklappar med våra få blodsläktingar. Gammel, gammel mostra fyller 100 år i januari. Det känns helt overkligt, kvinnan var ju gammal tant redan när man föddes. Ska försöka tänka på det när jag känner mig stressad och känner att livet rinner mig ur händerna. Efter det ska vi skynda hem och ställa i ordning all mat och sen kommer mor och gammelfaster. Det kanske inte är någon Barnen i Bullerby jul, men det är lik förbannat jul och man har privilegiet att få vara med sin familj.

Den pulserande ådern och amerikanska granar stöpta i form

Gårdagen var ett riktigt helvete. Började dagen med att skjuta in en dubbel dos nässpray för att sedan trycka i mig en trippel dos alvedon. Sedan bar det iväg till arbetet. På lunchen handlades det julklappar i ren panik och hysteri. Efter en oplanerad 12 h dag kom jag hem, slafsade ihop en resväska med kläder för en veckas vistelse i skogen. Jag har aldrig sett mina blodådror pulsera så i pannan. Är det verkligen såhär det ska vara? Ska julen vara blodsmak i munnen och droppande armhålor?

Väl framme i skogen, 3 h försenad till middagen, svepte jag två muggar glögg och klädde granen med mor. Jag har aldrig missat denna tradition på 26 år, så i helvete jag skulle missa det i år. Granen skall kläs om det så ska göras med våld. I år är första året vi har en köpesgran. Visst är det vacker och onaturligt symmetrisk. Men inget går upp emot en stulen gran som är sned, vind och barrande. Granen är i alla fall inte i rosa plast och från Rusta. Den lever och luktar. Och det är mer än många andra är förunnat.

Får inte glömma avslutningen på kvällen, för vad går upp mot att bli skallad i äppelskallen av ett hundhuvud. Ett Halvspräckt ögonbryn är jätteskönt, bara så att ni vet.

GOD JUL och God Stress.

Håll käften

Jag var nyss med om en händelse där mitt kanske rätta jag verkligen visade sig själv. Efter en heldag i julhysterin på stan (bakis) kommer jag hem för att gå ut och aktivera hunden innan jag lägger mig för eftermiddagen.

Väl ute ser jag mig snabbt omkring och konstaterar att jag är ensam. Släpper lös hunden och kastar lite bollar. Helt plötsligt från ingenstans dyker en kvinna och en liten Bishon frise upp. Kastar bollen åt andra hållet för att distrahera fröken Doris, men idag ville hon inte lyda och sprang fram till hunden och kvinnan. Jag börjar springa mot dem och ropar att Doris är snäll. Den andra kvinnan skriker att det kanske inte hennes hund är och att den redan morrar. Hundarna luktar på varandra och ser inte överhuvudtaget ut att ha några planer på att döda varandra. Jag springer dit och plockar upp Doris i famnen. Helt plötsligt börjar kvinnan sparka luftsparkar mot mig och skriker något i stil med att: Har du inte läst dagens tidning, hundar får inte vara lösa osv. Jag ber om ursäkt och säger åt henne att lugna sig. Då börjar kärringaset att skrika

- håll käften, håll käften. HÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅLLL KÄÄÄÄÄFTEN
- Jag svarar, men lugna dig jag kan bara be om ursäkt, inget hände ju. Lugna dig kvinna.

Kvinnan fortsätter helt okontrollerbart att skrika HÅÅÅÅÅÅÅÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEN

Jag mumlar något om kvinnan kan ju inte vara klok och går åt andra hållet. Jag har aldrig i hela mitt liv, inte ens när man bror och jag slogs som mest velat slå någon i ansiktet. Idag kände jag att jag ville slå ut varenda tand i den kvinnans käft och att jag ville sparka ihjäl hennes hund. Jag övervägde att göra det och tänkte att konsekvenserna kunde vara värt det.

Nu är jag inte bara bakis, trött i benen, hungrig, törstig, har ont halsen, täppt i näsan. Nu är jag totalt ini bristningsgränsen. Klockan är 16.36 och jag tänker lägga mig för kvällen. Adjö.

PS
1: Jag anser att man absolut inte ska ha sin hund lös om man inte kan kontrollera den. (men nu missade jag henne)
2: Jag sparkar inte hundar och skulle aldrig drömma om att göra det.
3: Jag hatar bittra tanter mer än något annat
4: Be mig aldrig hålla käften. Det är som att öppna helvetets portar.

Hej tomten, här kommer min önskelista

Hej käre Tomte!
Först har jag en fråga gällande ditt namn. Stavar du med stort T eller räknas det inte som ett personnamn? Kan man heta Tomte eller är det någonting man är, som exempelvis en yrkesperson, låt oss säga sophämtare?

Här nedan kan du se min önskelista i bilder så att du inte missuppfattar något eller blandar ihop mig med någon obetydlig person. Detta är saker jag behöver för att kunna leva mitt liv på ett drägligt sätt. Om du inte ger mig dessa saker kommer jag inte längre att tro på dig, jag kommer att missbruka ditt namn och jag kommer att mata dina renar med råttgift när de står på motorvärmarn.

Så snälla Tomtefar, beakta denna önskelista.


En Kajak är vad jag helst vill ha. Glöm inte det.


Den underbart snygga byrån Collect Cabinet, endast 8400 :-
Bara för att jag förtjänar den, för att jag är en sådan fantastiskt snäll person.



En symaskin så att jag kan lära mig sy och bli en stor kläddesigner.



Ett Nintendo DS så att jag kan spela spel i sängen.



Ett par nya träningsskor. Detta på grund av att mina nuvarande luktar lika illa som min brors fötter gjorde när han var liten.


Ett korsvirkes hus i Alsace. Alla behöver vi en fristad. Finns det någon rättvisa är detta din prioriterade julklapp till mig.

Fallande löv, urin och annat mindre trevligt

Idag har varit en bra Söndag. Söndagar för mig är ofta en dag man inte riktigt räknar med. Detta beror till stor del på att jag ligger i bakfylleångest. Om jag inte gör det, är det den vanliga söndagsångesten som ankrar mig. Det är helt enkelt ingen ide att göra något eftersom morgondagen kantras av arbete.

Dagen började med att jag hann gå runt sjön medan solen fortfarande höll på att drunkna i horisonten. Jag såg den i alla fall och kände mig bländad. Det var krispigt ute och jag hann med att svetta ner jackan, så borde varje dag få börja.

Jag brukar inte så ofta ha tur, med det menar jag ren lyckträff. Men idag var det äntligen dags för mig att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Av en ren slump var jag på Coop. När Coop hade 110 års jubileum gav de ut en nyutgåva av Stig Lindbergs fallande löv. Jag åkte dit i enkom, på dagen för jubileumet, fast muggarna var naturligtvis slut. Jag till och med ringde runt och jagade muggar, resultatlöst. Idag fanns där en hel låda full med muggar. Jag köpte 8 st. Nu känns livet lite bättre. Jag fick mig till och med en kökshandduk.

Ikväll har vi även haft lilla julafton med flickorna från ungdomen. Trots att vi är personer från, jag vill nästan säga olika världar, har vi så fruktansvärt genuint trevligt tillsammans. För mig som inte riktigt förstår vart jag är i tiden är det rent otroligt att hälften av flickorna sitter med jättekulor och andra hälften har avkommor som är flera år gamla. Jag har ju inte ens insett att jag har menstruation. Jag är fortfarande lika förvånad varje gång jag vaknar i en blodpöl.

Men trevligt var det och många sorters fika, jag tror nästan det fanns sju olika som det skall vara. Väl hemma fick jag urinläckage när jag skulle stoppa i motorvärmarsladden. Innan jag var uppe i lägenheten hade jag nästan gjort ner mig på både ett och två och fick skrikande springa in på toaletten. Sambon trodde att jag hade blivit knivskuren. Det är så man summerar en trevlig kväll. Det är i alla fall ett bevis på att fikat, glöggen och kaffet smakade bra och att man njuter av livets goda. Väl ute från toaletten fick jag strumpbyxorna sönderrivna av en galet glad fralla. Det är då man känner sig älskad. Livet är allt bra ändå.

Det är inte killen i gruppen som är personen i verkligheten

Idag, eller kanske egentligen igår, beslöts sig min hyacint för att slå ut. Det visade sig att den ena är rosa och den andra lila. Högsta vinst, eller så inte. Lila och rosa är mina hatfärger. Rosa passar sig inte ens kring juletid. Den enda tiden på året när osmaklighet tolereras.

Nominet i mitten är en gåva från min far. Han köper alltid små figurer till mig som har brett mellan ögonen, sen säger han: -här får du ett mongo.
Den här gången måste han ha varit förvirrad för den här killen har ju istället häpnadsväckande tätt mellan ögonen.

Nu står stackarn mitt emellan en rosa och lila blomma. Han har det inte lätt. Som om det inte vore nog att vara tvångsklämd mellan två lökar, stå mitt ibland en invasion av giftsvampar, ha tätt mellan ögonen, bära på en svamp lika stor som ditt eget huvud och ständigt ha munnen som ett o. Som om du inte förstår något av verkligheten.

Vildsvinsjakt ger skador

I förrgår skulle jag tvätta min hunds öron. Det är en procedur i sig. Direkt hon ser själva flaskan vet hon vad komma skall. Detta resulterar i att hon kutar runt så fort att man bara ser svarta streck i luften.

Jag har försökt överlist henne genom att dränka in bomull i öronmedel, det gick bra första gångerna. Nu har hon genomskådat det hela. Så till själva händelsen. Jag jagade runt fröken Doris, kröp under bord, försökte finta henne och luras på allehanda vis.

Då reser sig min far och säger:
- Hur jävla svårt kan det vara att få tag i bulldoggen, jag ska ta fast det lilla svinet. (han kallar henne nämligen just det, av kärlek, hoppas jag)

Han lurar in henne i köket, och stänger grinden (det är inget särboende, de har valp). Det som händer sedan är en rad mer och mindre sjuka händelser.

Först försöker han på vanligt vis fånga bulldogen. Det går inte. Då tar han den onämbare Hugos (katt´n) mat och kastar det på golvet. När Doris inte reagerar lägger han sig ner på alla fyra och låtsas äta kattmaten. Det visar sig att hans försök inte gör kattmaten mer intressant. Men plötsligt gör det lilla svinet ett utfall mot maten.
Pappa som då står upp slänger sig efter hunden. Han får tag i bakbenen samtidigt som han faller handlöst i golvet. Plötsligt ligger far på golvet i fosterställning och kvider. Doris har sprungit tillbaka under soffan. Det visar sig att han har slagit sitt knä (möjligen ur led), han skriker och ojar sig. Jag tar kort och skrattar.





Far blir efter fallet uträknad ur leken. Jag lyckas fånga Doris och tar upp henne i famnen. Då som en blixt från ingenstans dyker lillebror Zeke upp och biter mig i armbågen. Jag faller och tappar Doris till frihet igen. Lägger mig sedan själv i framstupa sidoläge. Så gick det i alla fall till när det lilla svinet vann kampen om örontvätten.

Far gick och lade sig för kvällen med ett pulserande knä. Fick rapport av min människobroder att fortfarande haltar. Själv har jag problem med armbågen.

Blodöra, laxsallad och jakt i träskor

Idag är bara en sådan där dag man önskar aldrig hade grytt. Jag är redan slut och det är bara mellantid. Dagen började med att två hundar smet och försvann. Kolsvart var det ute, halt så in i helvete och jag sprang runt halvnaken i träskor i storlek 43, behöver jag ens fördjupa mig.

Igår blev jag biten av min lillebror i armbågen (säger man i, eller på?) Hursomhelst har jag ont. Jag har även en släng av foglossning trots ickeexisterade graviditet. Vill bara förtydliga mig så att ryktena inte når Ica hemma i byn. Jag har redan blivit smekt på buken en gång i sommar.

Jag har länge häcklat min moder för att hon sitter och gräver sig i örat med en sticknål eller glasögonskalmen. Nu har jag själv fått blodöra. Min mor skrattar och säger att jag ska lära mig att allt kommer tillbaka. Det finns ingen bra svensk uttryck för detta, what goes around comes around är i alla fall sant. Det var det stödet. Blodöra är faktiskt en allvarlig sjukdom.

Det första som hände när jag kom till jobbet i morse var att jag fick sanera kylen för att min två veckor gamla laxsallad hade inlett en liten förruttnelseprocess. Det var ett jävla gnäll och jag blev hysterisk. De hade halsdukar knutna kring ansiktena och ville att jag skulle tända ljus. Efter det kulminerade händelsen.

Dagen har inte ens börjat. Bara att bita ihop och fortsätta. Återkommer ikväll med en solskenshistoria. Eller hur.

Payback time

Expressen skriver om skolfotografen som bytte motiv på Billies T-shirt.
"Absolut hembränt - smaken man aldrig minns" stod det på 15-åriga Billie Borgs T-shirt.
Smaklöst tyckte skolfotografen som retuscherade bilden så det i stället var en Nalle Puhbild i skolkatalogen. - Nu har alla den! rasar Billie Borg."

Som gammal skolfotograf kan jag inte annat än att hånskratta. Ett riktigt avgrundskratt som är fyllt av skadeglädje. Vilken humor, helt fantastiskt. Jag önskar att det vore jag som stod bakom detta. Det är såhär man utkämpar modern krigsföring.

Jag vet själv hur det känns att ha hormonstinna, stöddiga valpar springandes kring benen när man försöker utföra sitt så kallade jobb. Det är inte lätt och det är en psykologisk kamp varje dag. Det är en jävla tur att man inte har tillgång till maskingevär, för i så fall hade en och annan klass varit jämnad med marken.

Det är så här man skulle ha gjort. Det är så här man ger igen på ett snyggt sätt.

Sparklåda och rutten fårlukt

Livet rullar på. Om dagarna bedrivs utredningar om vem som gjort nummer två på toaletten utan att spola. Vem kan det vara och varför. Frågorna är många. En liten höjdpunkt, ett litet mysterium som livar upp det vardagliga.

Hysterin inför julen har kickat in. Som alltid medför julklappsköpandet prestationsångest. Klappen ska vara unik, uttänkt, och ha mening. Det i sig skapar ångest, ibland är det en fördel att ha en liten och utdöende släkt, så klapparna inte är så många till antalet.

Det har äntligen kommit snö. Det är något med detta ljudisolerade täcke som gör tillvaron lite mer behaglig. Det är lätt att dagdrömma sig tillbaka till sparklådan. Minnen av den sparkande rytmen, lukten av ruttet fårskinn och kalla, krispiga barnakinder.
Tänk om man som vuxen fick bli nedbäddad i en jättesparklåda. Väl i lådan togs man ut på en tur för att sövas till en eftermiddagslur, precis där på dagen när det känns som tyngst. Det vore nåt.

Snart kommer det nya året, med sina tyngande förväntningar. Jag har för länge sedan slutat lägga upp mål för kommande år. Det är bara stressande och ångestskapande. För ett tag sedan fick jag höra, - Du är väldigt bekväm för att bara vara 26 år. Jag som någonstans trodde jag hade hittat lugnet och för första gången känt att jag inte behöver befinna mig två år fram i tiden. Jag anser dock att det är balans och inte lathet (bekvämhet), det känns helt enkelt bättre så.

Efter att hela morgonen försökt slicka min armbåge (skulle få en miljon om jag klarade det) ska jag nu dammsuga. Det känns inte alls bra. Jag blir aggressiv och självmordsbenägen av dammsugning. Jag borde få ett läkarintyg för att slippa, det är förödande för min psykiska hälsa. På tal om psykisk hälsa såg jag igår något om mördarbakterier på TV. Nu är jag rädd för dem. Fast de inte finns en chans i helvete att de kan synas, ser jag dem här och där. Igår dansade de runt på en grapefruktshalva. Nä nu ska jag ge mig. Jag har golv att skrubba och hundöron att tvätta.

Mu

Hur lätt är det att ta sig ur sängen och hemifrån när man har en sådan här skitunge under täcket.

Trasdocka, existens och skam.

Läste nyss ett riktigt bra inlägg på bloggen Rapporterat. Jag känner han farbrorn som skriver. Han är rätt klok den där jeansprofessorn.

För att förstå något av vad jag nu kommer skriva kan man behöva läsa hans inlägg.

Jag tycker detta fenomen är väldigt intressant. Till vardags är jag själv en rätt pretto person som ogillar hjärndöd musik, sjuka kvinnoideal och försvarslöst beteende. Jag tycker generellt ganska mycket om allt och ingenting, men vi människor har inte bara en dimension.

Jag vill bli sedd som någorlunda vettig. Jag vill inte vara traditionellt vuxen och sitta med fötterna på golvet när man kan sitta i skräddarställning. Jag vill fortsätta vara den som startar ett snöbollskrig och jag vill vara den som leker kurragömma på Kvantum. Jag vill våga säga knäppa saker som ingen förstår, för det är jag. Den jag är.

Jag vill inte vara den som refererar till Stig Larsson när jag pratar litteratur, eller den som lyssnar på boten Anna. Någonstans ställer jag mig inte över, men på sidan av detta. Men ingen människa är en rak linje, vi är sneda, skeva och krokiga. Precis som mina tänder.

Jag känner ingen som helst tvekan inför att vara schizofren när det kommer till vissa avseenden. Jag tycker att vi ska våga bara vara, vara de knasiga och sjuka människor vi är. Jag tycker vi ska våga, våga läsa Kafka samtidigt som vi ålar oss och slänger med håret till hjärndöd musik på ett sunkigt uteställe.

Att åla, slänga med håret och vara vidrigt full på ett dansgolv är kanske inget man dagen efter är stolt över. Men just då, när man gör det, gör man det förhoppningsvis för att man vill och tycker det är kul, annars vore det riktigt tragiskt. Att man dagen efter vaknar med mastodontångest och ett hjärta som pickar som en hackspett i bröstet är priset man får betala. Ibland är det värt det och ibland inte.

Detta beteende kan gå emot alla våra värderingar och principer. Ibland behöver man befrielse. Ibland behöver man lägga förståndet åt sidan. Våga släppa spärrarna. Våga vara vidrig.

Jag vill bara existera i stunden. Så länge jag bara skadar mig själv med mitt beteende sover jag gott på nätterna. När det går så långt att jag skadar andra hoppas jag att någon modig vågar säga det till mig.

Det där med att lämna förståndet i innerfickan känns. Det får en att fundera och kanske till och med skämmas. Nåja. Den stora frågan är väl varför det känns. Varför man är så rädd att skämma ut sig och varför vi strävar efter att alla ska tycka om oss.